men det var ju då själva helvete vad tiden springer. och inte är det för att det är så jävla roligt; nej, den här vintern har känts mestadels som en kamp i grenen hålla näsan över vattenytan. trötthet, stress, otillräcklighet. mycket mitt eget fel, jag KAN fan inte tacka nej till jobb. känslan av att dra in pengar, bygga nånslags buffert, den kan jag inte tacka nej till. jagas hela tiden av någon rädsla att tänk om, tänk om jag helt plötsligt inte har råd att betala hyran, tänk om, tänk om. men det är ju inte bara jag som står ansvarig, vi är ju faktiskt två i det här. men jag minns så väl frilansåren som fortfarande (ja!) har sina spår i min ekonomi.
den här historien är inte ny, jag har pratat om den förut. men de spår som sattes under de där låginkomståren, inte när jag pluggade, utan när jag inte fick någon anställning utan höll mig flytande med frilans, de tömde precis alla buffertar, och det tar tid att bygga upp igen.
pengar. det finns fan ingenting som stressar mig lika mycket.