vi hade träffats ett par gånger, varit ute och ätit, fikat, kollat på film. nyktert, städat, respektfullt, men nu hade vi bestämt att vi skulle träffas en kväll, dricka vin, spela TP. bor man på landet utan kollektivtrafik så
är "dricka vin" synonymt med "sova över", kanske inte nödvändigtvis i samma säng, men det är i alla fall ytterligare ett steg som ska tas, det är inte bara ett par timmar i varandras sällskap och sedan skiljs man åt om man skulle upptäcka att det inte känns hundra.
men vi hade som sagt träffats några gånger och gillat det. det var fredag. förutsättningarna var inte optimala. han hade fått stressa hela dagen och knappt hunnit äta lunch. jag hade fått akuta jobbproblem som var tvunget att lösas innan måndag och på söndagen skulle jag vara tävlingsledare på en stor dressyrtävling, det gick inte att hoppa av. men vi släppte det. vi spelade TP, det var en jämn match. vi drack vin, blev berusade, vi pratade om allt mellan himmel och jord mellan frågorna, vi satte oss närmare varandra och sen plötsligt var vi i varandras armar och sedan dess har det varit vi.
och nästa morgon, eller rättare sagt senare samma dag för klockan var sen, då stressade jag iväg till jobbet, nästan utan att ha sovit, förmodligen fortfarande onykter (obs, bodde på gångavstånd), med den där pirrade nyförälskade känslan man har när man har hånglat hela natten för första gången på länge. han stannade kvar till någon gång på eftermiddagen eftersom han skulle köra bil. jag jobbade, löste problemet, kom hem till en tom men städad och diskad lägenhet, tog tåget till grannstaden och gick på en föreläsning om internationella kvinnodagen. sedan gick jag och E hem till henne och drack vin och pratade om sex. hon frågade om han och jag skulle träffas igen och jag sa att det skulle vi, för det hade vi bestämt på telefon tidigare på dagen.
och på den vägen är det. åtta år senare är det fortfarande sådär pirrigt och nästan nyförälskat ibland och vi hånglar som om det vore första gången och det inte fanns någon morgondag. och ibland bråkar vi så att väggarna skakar och ibland är vi trötta och tråkiga och ibland förstår vi oss inte alls på varann. men det är fortfarande vi. och det känns fortfarande bra. förälskelsen, men utan den där gnagande osäkerhetskänslan som finns innan man känner varandra och vet hur man reagerar i olika situationer, det är trygghet och gemenskap snarare än bubblande yrsel. men det är helt okej och precis som jag vill ha det.