På familjens gamla dator finns foton bevarade. Jag bläddrar igenom dem och hittar sommaren 2009. Ser bilder av en otroligt smal och vältränad (obs löpvältränad, inte crossfitvältränad...) och solbränd tjej som ler soligt på alla bilder. Hon springer lopp, badar i hav, solar på klippor, sitter på restaurang, kramar sin pojkvän. Långt, vackert hår, rosiga kinder och snygg nästan jämt.
Men jag vet ju: sommaren 2009 var kaos. Jag mådde så dåligt inombords. Jag levde ett sånt falskt liv, de där leendena dolde panik och ångest och skräck inför framtiden.
Hösten 2009 dog min morfar och jag gjorde slut med min pojkvän. Det var helt rätt men jag kan fortfarande känna den där skräcken. Att krossa någons värld är det värsta, det är förfärande.
Sen gick jag upp i vikt igen.
Blev gladare. Sen mer ledsen igen.
Just nu är jag på ett all high-fettstadie. Inget att jiddra om, det säger vågen och kläderna, så det är vad det är. Men det kan inte vara, jag mår uselt. Håret, huden, kroppen, allt känns bara nej, fel, bort. Inte vara.
Kan ju undra om julens bilder kommer att förmedla detta eller något annat.