När blev jag en sådan person som lever för helgerna? Jobbet är allt oftare mest ångest, även om det varit lite bättre de senaste dagarna. Jag tycker ju så mycket om att vara med eleverna. Kom in i matsalen med min bricka i torsdags och ljusa små röster ropade "hääär eeee, sitt med oss" och när jag passerade ett bord på vägen pekade en annan elev på stolen mitt emot sig och frågade om jag ville sitta där och det känns så fint i hjärtat att vara någon som små tonåringar gillar att vara med. Då gör man nånting rätt, så att säga.
Men helgerna alltså. Inte för att jag ville ut och festa, jag vill mest sitta inne med min dator och lite sprit och hög musik. Och så vill jag prata med V. Om allt. I timmar. Ibland gör jag det, oftast inte, för jag vill inte vara creepy stalker women och jag vill inte vara i vägen eller göra fel och då blir det så svårt. Ett steg framåt, två steg bakåt. Vänskap är komplicerat. Vänskap med en krydda av... ja fan vet jag, är ännu mer komplicerat.
Så mycket av vår relation sitter i mitt huvud också. Som om mina tankar och föraningar och känslor kan påverka hur V ser på mig och på oss. Så är det ju inte, men det känns så och jag blir både galen och paranoid.
Sen läser jag jättegamla dagböcker och minns hur är det är att vara ung och clueless och tänker på relationer jag hade då och människor som jag såg upp till och då blir det too much, måste stänga av, koppla ur, gå därifrån.
Svårt.