Vad är det för liv

vi lever?
Antingen jobbar man ihjäl sig i typ 10 år. Företaget kursar och du står helt plötsligt utanför gemenskapen. För vem är man, om man inte har ett jobb och en titel?

Dagarna blir mörka och innehållslösa, man känner sig rätt värdelös. Står utanför den vardagliga rutinen. Även om jag lyckades fylla tiden med allehanda seminarium och kurser.
Sen jobb igen och ekorrhjulet är igång 24/7. Och plugg (självvalt ja, men utan det hade jag inte fått detta jobbet)

Måste det vara antingen 125% av allt eller inget alls?
Helgen spenderades med julklappsinköp och plugg. Halva lördagen och hela söndagen. På kvällen gick vi på bio. Det var helgens ljuspunkt. Det tråkiga är att jag älskar att lära mig nya saker, men detta är bara för mycket.

Jag är så trött. I eftermiddags var jag inte den mest lysande stjärnan på jobbet. M, som jag skall ersätta, undrade nog i sitt stilla sinne om jag överhuvudtaget kommer klara det. Och faktiskt undrar jag detsamma. Hjärnan känns som gröt.

2 skoldagar kvar och en stor tenta. På jobbet är det så mycket att jag inte greppar det. Mailen kommer in från vårt danska bolag med frågor jag inte har en susning om svaren på.
Vet allvarligt talat inte om jag skall skratta eller gråta.

Är det rimligt att hålla på så här för att få ha en plats i det sociala och ekonomiska spelet? Få betalt när du är sjuk, tjänstepension och lön. Är priset verkligen värt det? Samtidigt går det en förfärlig massa människor arbetslösa. Duktiga, kompetenta människor som inte vill något hellre än att få göra lite nytta. På skolan mötte jag en invandrare. Han pratade god svenska och kom hit för 2 år sedan. Inget jobb, inget besked om uppehållstillstånd. Ingenting. Han är jurist. Högutbildad i sitt eget land. Kunde inte han få avlasta någon som håller på att jobba ihjäl sig?

Jag undrar faktiskt vad fan vi håller på med här i världen.

Nu ska jag plugga lite och göra en större bokslutsövning. Hurra!! eller nåt...