Lägg dig inte i

Och livet går vidare.
Jag har stressymptom som visar att just nu rör det sig åt fel håll. Så jag måste bromsa tåget, hitta mitt inre lugn.
Det låter så jäkla töntigt, men mina system reagerar så snabbt. Bara att andas snabbt får kroppen att börja signalera att det är dags att springa. Hjärtat drar i gång. Adrenalinet pumpar.
Jättemycket av stressen handlar just nu om just hur jag inombords förhåller mig till saker och ting. Så det gäller att stanna upp och andas. Andas när jag rör mig. Andas innan jag pratar. Andas innan jag agerar.

Jag ska även ta en annan inställning på jobbet.
Jag har ett problem att jag gärna engagerar mig väldigt. Ser jag ett problem så tar jag tag i det. Blandar mig i saker om jag tror att jag kan bidra. Har en åsikt när åsikter efterfrågas. Har åsikter även när de inte efterfrågas.
Jag måste börja tänka att alla som är här är kompetenta. De klarar sig själva. Och även om jag har saker att bidra med så måste jag inte göra det. Det går bra ändå. De hittar en väg framåt oavsett om jag är här eller inte. Så jag kan gott fokusera på det som ligger på mitt bord att lösa.

Så jag har börjat bita mig i tungan.
När jag hör kollegor stå och diskutera ett problem och jag vill lägga mig i. Jag biter mig i tungan och fokuserar.
Inte helt och hållet lätt. Det gör mig tystare. Mer koncentrerad på det jag gör.
Och igår fick jag höra det.
- Är allt ok? Du är så tyst.
Jodå. Allt är bra. Tyst är bra. Just nu. Just här.