Jag ljög om en sak. Eller inte direkt ljög men en person trodde att jag var en annan person än den jag är, en med mer makt och status än vad jag har. Han väntade sig chefen men det var assistenten som kom, ungefär, och jag sa inte emot fast att jag direkt fattade att det var så. För ovanlighetens skull bossade jag lite och det gick lätt som en plätt. Han var med på att det var jag som bestämde och det var kul. Det var så lätt att vara bestämd och det var nyttigt. Lite som när jag hoppade in som lärare för massor av år sen. Det var bara att dra på sig en auktoritetskostym och köra. Varför är det lättare att styra och leda i en roll, i någon annans kläder, än i sig själv? Självbilden antar jag, identiteten.
I kväll låg jag på soffan och kollade på Animal Planet med barnen. Det var kungskobra-special och vi rös åt den 4 meter långa huvudpersonen och skrattade åt en groda som flydde, som en pil genom luften. Ena barnet på mej, och det andra framför, det lilla hårda huvudet på luktavstånd. Jag kände mej genuint lycklig. Vår fula gamla soffa, som har gått sönder på armstödet och är helt nedsutten. Ändå, skulle inte vilja vara någonannanstans, och inte med någon annan än just dom två.