Så här vid midsommar

Sommaren, hur kall den än må vara, har verkligen gripit tag i mig. Jag har svårt att komma upp i varv. Börjar känna den där loja känslan att det inte riktigt finns tid att fixa saker.
Nu är det ju inte ens sant. Jag har två hela veckor kvar till semester. Finns en hel del som hinns bli gjort på två veckor.
Men ni vet... känslan är där. Att det snart är semester.

På jobbet är det lite jobbigt nu. Midsommar är här och för varje vecka nu kommer fler och fler gå på semster. Samtidigt har vi ett varsel som ligger och efter midsommar ska vi få veta om man fått behålla jobbet eller inte.
Så nu är standard-kommentaren "Tja, man får väl se om det blir den korta eller långa semestern i år"
Rädslan och oron täcks med galghumor. Jag gillar inte atomsvären som skapas av det. Hade hellre haft öppen oro där man pratade mycket om det.
Samtidigt förstår jag. Vi har alla varit med om det här förr. Många gånger. Så man börjar bli luttrad.

Förra gången var jag mammaledig, så jag slapp stämningen som blir på kontoret. Allt snurrar på som vanligt, ändå finns där något som inte känns bra.

Som sagt. Man har varit med om detta förr. Många gånger. Och jag känner mig inte alls på något sätt säker att jag klarar mig den här gången också. Men jag orkar inte oroa mig. Om företaget tycker att de gör sig bra utan mig, ja då kan jag väl göra annat istället.