Då var man

officiellt arbetslös. Som sagt, antingen håller man på att jobba ihjäl sig eller så är man arbetslös. Vilken tid vi lever i!

Det blev ganska turbulent på jobbet. Vi var rätt många som valde att inte följa med, när den gamla ägaren drar igång igen imorgon.
Vet inte om man ska skratta eller gråta, men de var dessutom förvånade att så många avböjde. Herregud, när ska polletten trilla ned? Eller har de aldrig hört talas om ordspråket: Som man bäddar får man ligga? En del tror att man kan behandla folk hur som helst, utan att någon säger ifrån.

Detta var sista dagen i konkursboets anställning för många. Fast vid lunchtid surade den nygamla ägaren ihop och skickade hem dem som avböjt med omedelbar verkan. Moget, detta innebar att de stackare som är kvar fick ännu mindre chans att briefa med de som försvinner. Kan ju tillägga att det är genomgående de med flest år och högst kompetens som väljer att lämna. Frågan är om det går att driva företaget vidare alls nu.

Det var med väldigt blandade känslor man sa hej då till kollegorna och lät dörren slå igen bakom sig. En stor del av mitt yrkesliv har tillbringats inom de väggarna. Och det djävligaste är att företaget hade haft en mycket god chans att bli framgångsrikt med en annan ägare :(

Imorgon skall jag anmäla mig på arbetsförnedringen och sen hoppas jag på några dagars lugn och ro, så man får landa lite.

Detta är början på något nytt :)