ja, det är väl lite sådär just nu. L pendlar upp och ner i mående, ena dagen är det nästan okej, sedan följer några dagar med mega-ångest. för allt. hans ocd är på det stora hela koncentrerat till toalettbesök, och det är ju liksom inget man kan undvika att utsätta sig för. och jag känner mig så trött. så slutkörd, så stressad, som om det sitter någon slags säkring i nervsystemet som när som helst kommer att lösas ut och då vet jag inte vad som händer. och jag kan inte säga till L att jag inte orkar lyssna på honom, för jag är så in till döden trött på att höra talas om hans toalettbesök. mammor måste orka, så är det bara.
stressgooglar olika utbildningar ifall det skulle gå åt helvete med jobbet, måste ha en plan B tänker jag mig. känns inte direkt sannolikt att skolbänken vore ett lämpligt alternativ i detta nu, så jag vet inte riktigt varför jag ens tänker tankarna.
snälla gode gud om du finns, gör så att morgondagens sjukhusbesök blir en hjälp för L. och gör så att jag orkar hela vägen in i kaklet. TACK.