Brevet till Eva

Fick ett mail igår av en vän. Ni vet, ett sånt där mail från någon man inte hört ifrån på länge. Som berättar lite om sig själv och frågar många frågor till en. Och när jag började i huvudet svara på mailet blev det mycket som jag tänkte kanske är mer ritktat mot mig själv än att det är något jag behöver lämpa i hennes knä.
Här är mailet hon inte fick. (hon fick ett mycket kortare och mer i stora drag mail istället)
Hej Eva.
Vad roligt att höra ifrån dig. Vad glad jag blir.

...

För egen del drog jag i väggen i november. Tjong sa det, så satt jag där. Alla som hör det brukar lägga huvudet på sne och säga ”Åh nej, vad jobbigt för dig”
Fast jag ser det inte riktigt så. Jag tänker att det här kanske var räddningen. Att få släppa taget. Tappa alla bollarna som var i luften och upptäcka att det hände inte så jäkla mycket. Världen fortsatte snurra. Ingen dog. Och ingen annan mer än jag verkade må speciellt dåligt. Ha! Så världen kanske trots allt klarade sig ganska bra trots att jag låg på soffan och orkade inte lyfta armarna.

Jag tänker också att det här kanske var min räddning från att bli mycket olycklig. För vad som har hänt är att jag har fått tid till mig själv. Tid att tänka. Tid att vara. Och insåg att det var längesen jag spenderade någon egentlig tid med mig själv. Och vet du vad, jag gillade det. Det var riktigt roligt att få hänga med sig själv. Vet att det fanns en tid som jag knappt stod ut med mig själv. Jag var så jälva less på mitt eget sällskap att jag hade gjort slut med mig själv och lämnat det förhållandet bakom mig... om det bara hade gått. Men nu var det istället riktigt trevligt. På ritkigt som när man träffar en gammal vän som man aldrig hade för avsikt att tappa kontakten med. Som att få ditt mail.
Jag tänker att om jag hade fortsatt den väg jag var inne på. Vart hade jag hamnat då? Om något år? Om 5 år? Jag tror det var en väg till min egen olycka. Det är så jag ser det.
Nu har saker och ting ställts på sin spets. Jag har tvingats sätta mig ner och fundera över en hel del.
Varför jag gör saker som jag gör. Varför jag prioriterar som jag gör. Vad jag vill just nu med livet.
Tack och lov har jag kommit fram till att jag faktiskt är där jag vill vara. Både med förhållande, hus och jobb. Jag vill inte ändra eller byta ut något. Balansera det bättre kanske. Men inte byta ut.
Och det är ju skönt. Vad som är ännu skönare är att jag verkligen vet det. En medvetenhet. Att vara där jag vill vara. Hur ofta är man riktigt medveten om det? I de flesta fall i livet är man väl lite liksom där man råkar vara. Och man funderar inte så mycket på hur man kom dit och om det var dit man ville. Man utgår lite ifrån att det är så verkligheten är , och då spelar det mindre roll hur kartan såg ut. Man får spela med de kort man har, så att säga.
Det är riktigt befriande att veta att jag är här för att jag vill vara det. Inte för att jag råkade hamna här.
Sen har jag ju så klart en hel del kvar att jobba på med mig själv och mitt liv. Men även där känner jag mig riktigt laddad och sugen. Jag VILL göra det. Jag är verkligen redo att göra ett utvecklingssteg i mig själv. Inte hoppa på ett nytt projekt, lära mig något nytt, eller hitta en ny utmaning. Nej. Utan att se inåt och utvecklas i bara mig. Det känns jättespännande. Vem vet vem jag är? Hahaha.
Återigen, tack för ditt mail. Jag blev riktigt glad. Har inte själv orkat hålla kontakten med någon på så himla länge. Och jag saknar det. Saknar orken och lusten till sina vänner och sociala liv. Därför blir jag också så himla glad när någon tar sig tiden att sträcka ut handen till mig. Jag vet att jag är rätt usel som vän till vem som helst just nu. Men att även då ha vänner är en riktig ynnest. Att finnas i någons tanke så det blir till handling. Det blir jag glad för. För det är mer än vad jag själv klarar av just nu.
Mågna kramar
/J