Försöker sätta ord på saken

Så har jag börjat jobba.
2 timmar om dagen jobbar jag. Eller nej. 2 timmar om dagen, men då får jag bara jobba 4 dagar. Annars blir det för många timmar. Det fick jag veta av Försäkringskassan idag. Det är viktigt med decimalerna. Ringer vår HR och för att fråga hur jag ska tidrapportera. Det fick bli ett ärende på det och de ska återkomma. Som sagt, det är viktigt med decimalerna.

Min mamma och svärmor frågar den mest uppenbara frågan
- Hur kändes det att komma tillbaka till jobbet?
Så klart måste de fråga det. Vad ska man annars fråga? Men samtidigt... det kryper i kroppen av frågan.
Varför? Jag vet inte.
Kanske alla tittar på jobbet och tycker att där är boven till allt det här. Ingen har frågat mig hur det känns när ungarna kommer hem från dagis. Ändå erkänner alla människor villigt att småbarnsåren är jobbiga. Men nej, inga såna frågor. Ingen har frågat om något är jobbigare än annat.

När det kommer till livet och belastningen så pratar man om jobbet. På jobbet är det samma sak. Hur jag ska avlastas. Vilka arbetsuppgifter som kan tänkas passa mig. Försäkringskassan och läkarna pratar om hur mycket jag kan jobba. Överallt är det jobbet hit och jobbet dit. Och jag förstår det. Det är det som är lättast att justera. Man kan inte gå ner på halvtid med sin familj.
Jag bara... *letar efter ord* ... det är så frustrerande.

Okej, det här går inte så bra att sätta ord på. Får försöka från ett annat håll.
Jag har haft många kollegor som gått i väggen. Flera av dem har mått riktigt jävla dåligt.
Jag har ingen igenkänning med dem alls.
Jag hade en kollega som fick som arbetsuppgift att konvertera dokument från ett filformat till ett annat. För det var vad hen klarade av.
Det känns inte som jag.

En annan som månad efter månad jobbade 25%. För det vara allt hen klarade av.
Det känns inte som jag.

Jag hade en kollega som inte ens kunde åka förbi jobbet utan att få ångestattacker.
Det känns inte som jag.

Och minsta lilla tecken på att någon tror att det är så jag mår får mig att bli galen. Jag vill ställa mig på en stol och bara vråla så alla hör mig
- Jag mår inte så jävla pissigt!! Jag kan sätta på mig mina egna strumpor! Lyckas varje dag!!

Varför är det viktigt då?
Jag vet inte. Jag menar, jag tycker inte mindre om mina kollegor hade såna behov. Ändå vill jag inte hamna i samma grupp som dem. Jag vet inte varför. Jag tycker inte de är korkade på något sätt. Ändå känner jag mig som om andra tror att jag har blivit koko.
Jag vill säga: Jag kanske inte klarar av att hålla 10 bollar i luften just nu. Men får jag en boll, så kan den gärna vara komplicerad. Jag måste inte ha enkla arbetsuppgifter, bara färre.

Men inte vet jag vad jag klarar av egentligen. Och jag vill VERKLGEN INTE sitta där och säga att jag är fan inte gjord av glas så sluta behandla mig därefter. För att 2 veckor senare sitta och hyperventilera för jag inte alls klarade av saker och ting.

Sen vill jag också säga att det är inte familjen som sänkt mig. Det är också viktigt att påpeka.
Och det är viktigt. Viktigt att inte tro att det är något här och nu som orsakat det här. Och att det inte är en sak som ligger bakom det. Det är en hel kedja av händelser. 5 år lång kedja av händelser. Stora. Små. Lyckliga. Olyckliga. Graviditeter. Sjukdomar. Akuta kejsarsnitt. Kontroller. Blodtryck. Jobbiga arbetsprojekt. Vab-dagar. Bilkrascher. Flyttar. Nytt hus. Gräsmattor. Amning. Sömn. Prover. Vikt. Arbetsuppgifter som inte tillfredsställer. Jobb som inte får göras klart. Att inte få komma i mål. Att inte bajsa ifred. Att vara två. Sen tre. Sen fyra.

Massor av händelser. Där det bor mängder av känslor på samma gång. Glädje. Tacksamhet. Men också hjälplöshet och frustration.
Jag vet inte hur man gör.
Jag vet tex inte hur man gör när man kör av motorvägen och kraschar sin bil, samtidigt som vi i bilen helt fantastiskt klarar oss helskinnade. Man blir tacksam över livet. Glad att leva. Man gråter inte över bilen. För vad är materia jämfört med liv? Ingenting.
Men situationen bjöd på mer än det. Rädslan vad som kunde ha hänt. Rädslan hur nära det var. Den tappade tron på sig själv. Obehaget varje gång solen står lågt när man kör bil. Dödsångesten.
Men hur kommer alla de känslorna ut? Man går ju omkring och är så jävla tacksam över livet. Över att materia inte är värt något alls i jämförelse med liv. Att man har haft änglavakt. Man knarkar lyckoruset att få komma hem och höra barnfötter springa. Livet, livet, livet - pumpar det runt i blodet.

Och ändå. De finns där. De där andra känslorna. Litenheten. Hjälplösheten. Oförmågan. Viljan att bara snurra ihop sig till en liten boll. Önskan att vara 4 år gammal då det funkade att mamma blåste på det onda så kändes det bättre.

Så gör vi den där mixen om och om igen.
Rädslan av att vara sjuk. -> Men det blev ju bra, eller hur?
Chocken att få ett barn 7 veckor för tidigt -> Men det blev ju JÄTTEBRA, eller hur.
Skräcken att göra något fel med den lilla parveln -> Men det blev ju inget fel, han blev ju jättefin, eller hur?
Känslan av att trampa vatten när man inte klarar av att axla ansvaret på jobbet på ett bra sätt -> Men projektet havererade ju inte, eller hur?
Litenheten av att stå och tjafsa med hanterverkare i sitt hus som bara halkar efter tidplanen -> Men ni flyttade ju in tillslut, eller hur?
Anspänningen att bo med sin sambo och föräldrar under samma tak i 7 månader -> Men det gick ju jättebra eller hur?
Att ha barnpassningen när Sambon bygger på vårt fina hus -> Men du skulle ju ha gjort samma sak om ni fick göra om det... eller hur?

Jaaaa. Jag skulle ju det! Jag skulle göra allt igen. Men det betyder inte att inte känslorna finns där. Men hur fan kommer de ut?
- Hej, varför ligger du på golvet och ylar?
- Jag kraschade bilen... alla kunde ha dött!!
- Men de dog ju inte.
- Neeeej. Men tänk om de hade de.
- De gjorde ju inte det.
- Neeeej. Men jag ylar för det kunde ha hänt.

Nej.
Funkar inte för mig. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man får ut skitkänslor när slutet blev lyckligt. Och tydligt är att känslorna inte bara dör ut.
För här sitter jag, 5 år efter att min son föddes och kan inte prata graviditet utan att älta hela jävla skiten all over. Det kan till och med vara någon annans graviditet vi pratar om. Det slutar ändå att jag sitter och pratar om min.
Jag kan inte ha ont i halsen, som jag har nu, utan att minnen från graviditeten med Tusse vaknar till liv. De där blåsorna som aldrig ville ge med sig. Som smulade sönder mig. Det är två år sen.

Fan vad jag behöver en terapeut. Verkligen.
Jag har skit att hantera.
Och DET mina vänner är varför jag tillslut smackade in i väggen en måndag för si så där 90 dagar sen.
I'm just saying.