Jävla bil

Väggarna kryper inåt. Jag går och tar djupa andetag mest hela tiden.
Det är väl all from av anspänning som pågår just nu. Resenerver. Hur cool man än försöker vara så antar jag att det ligger där nere i magen och tynger. Normalt hade det bara gett mig en viss oro. Svårt att sitta still. Så är det nu också. Idag har jag plockat bort en del julsaker. Rensat i förrådet. Städat upp i lådor som vi inte brytt oss om att reda ut på åratal. Småplockat här och där. Tagit fram saker som ska packas. Men inte riktigt på allvar påbörjat packandet.
Alltså, ett helt normalt resfeberbeteende.
Det är bara det att jag inte riktigt klarar sånt just nu. Så tillsammans med oron kommer ångesten krypande.

Så när jag inte hittar Grodans solglasögon får jag börja andas djupa andetag om och om igen. Hjärnan säger "ingen panik. du hittar dem. de finns där. Oroa dig inte. Det löser sig"
Kroppen lyssnar inte. Reagerar.
Så börjar jag röja i låda efter låda. Lådor jag vet att de inte finns i. Men jag gör det först. För att sen ta mig an garderoben där glasögonen har störst chans att befinna sig i när de inte fanns där jag trodde.
Och visst finns de där. Hjärtat slår lite lugnare. Lungorna får luft.
Det är ingen fullskalig attack. Men det ligger där och hotar hela tiden.

Jag står och lagar mat när Sambon sticker in huvudet genom dörren och meddelar att min bil är stendöd.
Hjärtat hoppar över ett slag. Sen slår det hårt, hårt. Lungorna får svårt att få luft. Fortfarande ingen fullskalig attack. Bara så jag vet att den finns där under ytan och kan när som helst blomma ut.
Andas. Andas.
Att laga mat blir jobbigt. Stressigt. Vad kan jag göra? Sambon får ta hand om det. Men hjärnan vill inte släppa taget. Bilen. Bilen. Bilen. Ekar det i huvudet medan jag steker mat.

Så ligger tillslut maten i grytan och jag kan lämna spisen. Jag går inte ut till bilen. Jag tar med mig en kopp kaffe till övervåningen där jag sätter mig med en bok. Försöker släppa taget om allt. Vad spelar det för roll? Det löser sig. Tillslut. Inget att sluta andas för. Greppet lossnar en aning. Men hjärtat har lite ont. Det kommer göra ont ett tag. Läser. Lyckas faktiskt få en riktigt skön stund.

Sen gör sig resenerverna sig påminda. Jag börjar plocka igen. Sambon surfar över möjliga orsaker till bilens beteende. Åker iväg för att köpa bilbatteri. Vem vet, kanske har vi tur och så löser det problemet.
Kroppen tror inte att vi har tur. Vill rusa sin väg.

Vi åker snart.