Min nyårsafton började med att jag tränade. Ett ganska tufft pass men jag kände mig glad, vilket har blivit ovanligt i träningssammanhang. Sen åkte jag hem och följde noga det schema jag gjort upp: städade lägenheten, åkte in till stan och köpte nagellack och hårprodukter (något jag enligt dagbok alltid gör på nyårsafton). Åt rester till lunch och korkade upp en liten flaska mousserande medan jag skrev mina nyårslöften. 12 stycken blev det, i form av en att-göra-lista för vem älskar inte att-göra-listor? Efter uppdrucket vin lockade jag håret, som betedde sig taskigt, sminkade ansiktet, ålade ner mig i min gyllene stass, greppade mina öl och sprang till en buss i mina omöjliga platåskor. Åt middag med vänner, några nya och några gamla, under god stämning. Höga skratt, spotify-anarki, roliga anekdoter, brinnande ljus och annat fint tills klockan blev elva och maten tog slut. Drog vidare till fest med alla-vi-känner och där började jag sörpla i mig helt hejdlösa mängder champagne och sprit utan att ens lukta på ett vattenglas. Pussade folk till höger och vänster, knäppte upp killarnas skjortor, kissade tillsammans med folk jag inte känner eftersom kön var så lång jämt och messade intensivt med x tills jag hamnade i ett eget rum med min telefon och ringde upp istället. Låg under bordet med klänningen uppdragen till rumpan och fnissade och pratade och ältade om vi skulle sova ihop och när vi kommit fram till att vi inte skulle det och jag till slut lade på kom jag på att jag behövde kräkas. Sagt och gjort; knökade mig förbi kön, plockade med mig lite människor in (varför?) och gjorde my thing. Sen letade jag reda på mina kläder och gick hem, utan att direkt säga hejdå till någon. Hela vägen hem vinglade jag fram i mina omöjliga skor, frös, pratade med x i telefon och betedde mig allmänt jag vet inte vad. Som en tonåring? Kom hem och gled ur jacka och skor, föll ihop på soffan och började gråta våldsamt medan stackars x försökte trösta eller i alla fall ta reda på varför jag grät. Men det gick inte att säga i det tillståndet jag var så vi lade på och jag grät mig in i på toaletten där jag kräktes igen, ålade mig ur klänningen och sen somnade jag i mitt dun. Jag ska säga er som sanningen är: det var inte mitt livs mest stolta ögonblick. Alls. Men det var hejdå 2014. Det var tack och adjö. Vi ses aldrig igen.