idag var det riktigt vidrigt att ta sig ur sängen och åka till jobbet. det är mycket på jobbet. mycket att ta in, mycket nytt att sätta sig in i och jag förstår faktiskt inte hur jag ska hinna med allting som måste vara färdigt innan säsongen drar igång igen. och hur jag ska få tid att sköta mina nya ansvarsområden, för det är ju liksom inte så att några andra arbetsuppgifter automatiskt försvinner. och det här nya som jag ska ansvara för, det är inte precis några små och lätta grejer heller som man kan sitta och pyssla med när man har en stund över, han som hade det ansvaret innan var för fan forskningschef och det är inte jag. så jag måste fundera på hur jag ska lägga upp det, vad som ska prioriteras, hur rutinerna ska utformas. och ja, det är väl spännande på sitt sätt. utmanande, ett steg uppåt i karriären och yadayadayada. men just nu vill jag bara sova.
och hemma är det surt och strävt, jag fattar ju att mr S blir trött och grinig av att jobba heltid på ett jobb som både är fysiskt ansträngande och som han hatar av hela sitt hjärta, och att han dessutom ska söka och redovisa jobb som om han vore heltidsarbetslös eftersom han inte vet och inte heller får något besked om hur länge han ska jobba eftersom han är vikarie för en som av oklara skäl har gått under jorden på obestämd tid (ja, det är en jättekonstig situation som inte går att förklara för arbetsförmedlingen eftersom de uppenbarligen bara kan relatera till standardexempel 1a).
ja, så blev vi osams om någon skitgrej och jag har bett om ursäkt men det hjälper tydligen inte och jag blir så jävla less. det är ju inte precis som att han aldrig gör eller säger en dumhet i vredesmod. och igår dök dessutom svärmor upp på en av sina spontana visiter som hon tycker att hon kan passa på att göra när hon ändå har vägarna förbi. mr S hade inte hunnit komma hem och själv satt jag i soffan i ett för övrigt mörkt hus och glodde på handboll när det knackade på dörren. "men herregud, VÅGAR du öppna?" var det första som svärmor vräkte ur sig och varför knackar man ens på om man går i såna funderingar? hon sa att hon inte trott att någon var hemma för det var så mörkt (igen: varför knackar man då på?) och jag sa som det var att jag satt och tittade på handboll. "oj, då vågar jag kanske inte störa"? sa svärmor och det var väl underförstått att jag skulle svara att hon inte alls störde, men jag orkar inte MED sånt så jag svarade någonting om vilken spännande match det var och att det var EM och chans till semifinal och yadayadayada. så kom mr S hem. på dåligt humör var han redan innan och inte blev det bättre av att svärmor hade ställt bilen så den blockerade uppfarten, som hon av någon anledning alltid gör istället för att ställa sig på gatan som vilken normal människa som helst hade gjort. så han var inte på humör för att stå och småprata och han är inte heller den som anstränger sig i onödan för att få det sociala maskineriet att flyta på om han inte är på det humöret, utan han muttrade mest och gick omkring och plockade med grejer så svärmor sa i klagande ton att hon fick väl ta och köra hemåt (ja, jag vet att man "ska" bjuda på kaffe och sånt när man får oväntat besök, men JAG ORKAR INTE) och sedan vände hon sig till mig och sa "ni KAN väl komma och hälsa på mig någon gång?" i en sån där riktigt klagande och gnällig ton som går mig på nerverna, men jag svarade lite svävande att ja, det kunde vi väl göra någon gång, och då sken hon upp och började prata om vad hon skulle laga för mat och jag kände att ÅH, NU MÅSTE VI VÄL ÅKA DIT OCH ÄTA MIDDAG OCKSÅ. fan. orkar inte. samtidigt är det väl synd om henne, hon är gammal och ensam och kan väl inte hjälpa att hon är lite konstig, men jag har liksom nog av mitt eget ok av föräldrar som ska underhållas (även om det också är på miniminivå), orkar inte med att vara barmhärtig samarit åt svärmor också (fast jodå, jag har ett samvete och jodå, vi kommer väl att åka dit, tugga oss igenom nån jävla artighetsmiddag med dösnack och sammanbitna käkar).
nä, idag är ingen jätterolig dag. jag ska åka hem, gå ut med hundarna, städa och sedan gå och lägga mig med en bok och sura. imorgon kommer barnbarnen och ska stanna över natten, så då gäller det att vara på hugget. men sedan är det i alla fall julledigt med stort J, tack för det.
idag är det 25 dagar sedan jag tog tag i mitt liv, enligt min kaloriräknarapp. och det har gått bra, det var ju egentligen inga stora omvälvande förändringar utan mer bara en liten åtstramning, lite mindre onyttigt, lite mer motion. det har inte ens känts särskilt jobbigt eller försakande. är det 21 dagar det tar att få in en ny vana? i så fall ska jag väl vara på banan nu, lagom till jul och frosseriets högtid då. men jag är rätt bra på att säga nej och då har jag ju dessutom tid att gå evighetslånga promenader som kompensation för eventuella onyttigheter, så jag är inte speciellt bekymrad. här på jobbet svämmar borden i fikarummet över av chokladaskar, pepparkaksburkar och en massa annat, men jag har inga större problem med att låta bli, det blir nästan som en sport. jag personligen brukar få en riktigt maffig chokladgåva av en leverantör varje år, men i år hade de valt att skänka pengarna till musikhjälpen istället och inte mig emot.
nä, nu får det vara färdigpausat, dags att få saker gjorda.