Grannarna fick barn fyra veckor för tidigt. Vilket gjorde mig stressad, att det kan hända. En vänlig själ påpekade att det inte direkt smittar, men jag lyckades stressa upp mig ändå.
Well, han kom inte för tidigt. Jag fick mina tre jobbfria veckor hemma. Promenader, plock och fix. Jag fick en fjärde vecka. Same procedure. Och nu inne på den femte veckan. 12 dagar har gått sedan bf. En bedömning gjord, komplett med hinnsvepning och 50% chans att förlossningen skulle sätta igång inom tre dygn.
Well, it didn't.
På fredag är en andra bedömning inbokad. Och ett svävande "Det blir nog igångsättning då".
Och folk säger så konstiga saker när man är gravid. Kommenterar kroppen hej vilt, tycker synd om det stackars barnet som kommer fylla år så nära julafton "Men på julafton blir det väl ändå inte, det vore ju HEMSKT!".
Nu är det ju så att jag inte har något att säga till om. Hade jag kunnat bestämma när förlossningen skulle sätta igång så hade den redan varit bortgjord. Det hjälper inte att byta gardiner/putsa fönster/ha en massa sex. Det funkar inte. Okej?
Lite frustrerad? Mjo, en aning.