jag kan väl inte säga att gårdagen gick till historien som bästa dagen i världshistorien precis. allvarligt, jag jobbar mycket med att försöka tänka positivt. det märks kanske inte så mycket här eftersom det här är min ventil, men i det andra livet då. jag försöker i första hand att uppskatta det jag har istället för att haka upp mig på vad jag inte har. och när det kör ihop sig så försöker jag tänka att this too shall pass och att det kommer något bra ur det så småningom, man bara fattar det inte just då. och jag tycker ju att jag har ett bra liv i det stora hela. varje morgon när klockan ringer och det är dags att stiga upp så försöker jag komma på någon kul sak som ska hända under dagen, något man kan se fram emot att få göra så att man inte börjar dagen med ett "FY FAN VAD JOBBIGT ALLTING ÄR", och jag kommer oftast på NÅGOT, även om det bara är att jag har en extra god lunchlåda eller att det är något tv-program jag vill se på kvällen. men igår var det svårt. små fadäser som var och en inte hade spelat någon roll radade liksom upp sig som ett pärlband av jobbiga grejer som gjorde hela dagen sträv och besvärlig att ta sig igenom.
jag var irriterad på min kollega M, som jag för det mesta kommer väldigt bra överens med. M är schysst och rolig och vi jobbar väldigt bra som team (TUR! eftersom det bara är han och jag kvar nu), men ibland är han väldigt självupptagen och ego, och ibland håller han på och ältar gamla oförrätter som liksom inte tillför någonting, man har hört det tusen gånger förut men det är väl något han måste få ur sig då. och visst kan jag låna ett öra och hålla med om att det är för jävligt om det är det han vill höra, men inte jämt och inte på bekostnad att jag inte hinner det jag ska. nu senaste tiden har det varit mycket med sånt. vi är rätt slitna och inte så lite stressade, vi har båda deadlines på projekt som måste bli klara innan jul och så har vi ju haft den här ommålningen av våra rum då. som visserligen var frivillig och välbehövlig, men tid tog det ju. så nu är vi generellt stressade och när M är stressad så prokrastinerar han en hel del innan han kommer igång, vilket ju leder till att han blir ännu mer stressad. plus att vi har en företagskultur där det liksom är helt okej att avbryta och störa om det är något man tycker är mer akut. det är ju bra när man är den som behöver hjälp, men inte lika bra om man är den som blir avbruten.
jaja. igår var en sån där dag när jag tyckte att jag mest blev avbruten hela tiden och jag inte fick något flyt i något jag gjorde. åkte hem, såg att jag hade fått besked från antagning.se om en distanskurs på kvartsfart jag sökt för jobbets räkning till våren och som både jag och min chef är överens om skulle vara till god hjälp för mitt jobb och jag skulle få plugga på arbetstid och allting. men det var väl fler än jag som hade den tanken för jag var typ på reservplats 125, hejdå karriären.
tog hundarna och gick ut i skogen, tänkte gå ner till elljusspåret, gå elljusspåret en runda och sedan hem igen vilket kanske är 7-8 km totalt sett. vanligtvis går mina hundar bra i koppel men igår var det som förgjort. stannade den ena så skulle den andra streta vidare. och om de gick bakom mig och skulle gå förbi så kunde de inte gå på samma sida utan skulle tvunget gå så att kopplen korsade sig bakom min rygg. i skogen hade de avverkat så att det låg en massa träd och ris och grejer över spåret, och elljusspåret här ligger väldigt kuperat, så på sidorna är det liksom stup åt ena hållet och brant åt den andra, så det är ju inte bara att gå runt hur som helst utan här fick man forcera på något sätt, klättra och klänga och jag svor och fräste och hundarnas koppel fastnade i grenar och, tja, vi brände väl kalorier om inte annat för jag var helt genomsvettig efteråt. när jag sedan tagit mig igenom hela spåret och var på väg ut igen så mötte jag ett par med två stora lösspringande hundar som kom farande som jehun mot mig. jag tycker inte att mina hundar nödvändigtvis måste hälsa på alla hundar de möter och framför allt inte när andra hundar är lösa och mina är kopplade, och dessutom är valpen inte överdrivet förtjust i andra hundar och minsting är lite försiktig, så jag ropade "kalla in dina hundar" till människorna som gick och strosade i godan ro kanske 50 meter därifrån helt utan koll (don't get me started on that), och de gjorde INGENTING, inte ens en ansats till inkallning utan bara strosade på som om det var deras privata mark där ordet "hänsyn" inte behövde finnas. jag röt (och när jag ryter åt hundar som springer lösa mot mina så hörs det kan jag väl säga) åt deras hundar att de skulle gå därifrån och det gjorde de förvisso, ingenting hände, men sånt där är fan inte okej och det gjorde ju inte att mitt humör steg precis. när tanten kom inom pratavstånd så försäkrade hon att hennes hundar var så snälla och glada. "ja, men det är faktiskt inte mina", sa jag stramt, och då gick hon bara! hennes gubbe stod väl kvar och försökte släta över lite, men han hade väl ingen talan i den flocken. GAH.
så kom jag hem och då hade väl telia blivit utsatt för någon "överbelastningstattack" så att varken internet eller digital-tv funkade. tv kan jag väl leva utan (även om jag hade sett fram mot att se nobelmiddagen), men internet! kan jag också leva utan en kväll, det är inte det, men idag ska jag jobba hemifrån. jag jobbar ju på ett labb och i normala fall har jag inga möjligheter att jobba hemifrån. men idag ska det komma någon från försäkringsbolaget och göra någon inspektion "någon gång mellan 10-14" och sånt är ju så värdelöst. så jag frågade min chef om jag inte kunde få sitta jobba med vissa uppgifter som görs i ett webbaserat system hemma, och det fick jag. men det kräver ju liksom att man har internet!
jag fick nästan lite panik, men sen fick jag helt oväntat hjälp från ett helt oväntat håll och blev riktigt glad igen. och i morse fick jag mens och även om det inte är någon fest så är det i alla fall bättre än att ha pms krypande under huden.
så nu sitter jag i kökssoffan vid matbordet med en snarkande hund på var sida och en på golvet och har jobbat som en gnu och ska strax jobba vidare som en gnu (har en deadline imorgon och jättemycket kvar) och hoppas att gårdagen var ett undantag och att livet flyter vidare på ett bra sätt nu.