och så var det ny vecka, ny månad och nytt liv? nä, jag håller fast vid det gamla, det är helt okej just nu.
det mest chockerande som har hänt är att mina föräldrar har fått en lägenhet. de har ju pratat lite löst i några år om att de kanske borde sälja gården eftersom de börjar bli lite till åren och gården är gammal och rätt så tungrodd och ligger långt bort från ära och redlighet, bokstavligt talat där vägen tar slut. och det har ju sin charm förstås, och det är min pappas föräldrahem, en gammal släktgård och att vara bonde är en livsstil som man kanske inte släpper så lättvindigt. men för några år sen började min pappa tycka att det började bli tungt att göra fulla dagsverken i skogen, att han inte orkade som förr, och det kan man väl få lov tycka om man passerat pensionsåldern med råge och dessutom har arbetat ända sedan man konfirmerades. så då började de prata lite löst om att sälja och flytta och sen har de gjort lite småryck då och då. renoverat lite invändigt, rensat i några uthus, men ändå inte riktigt kommit någon vart. men för något år sedan så sålde några av deras vänner sin gård och flyttade till lägenhet i den närmaste staden, och då blev det väl en ny startsignal. nu finns det inte så jättemycket lägenheter i den närmaste staden, och nästan alla är små privata hyreshus där omsättningen på hyresgäster är rätt låg, men nu hade de alltså varit och tittat på en lägenhet och bestämt sig för att tacka ja till den.
och det känns rätt skumt. mina föräldrar i en lägenhet liksom, hur ska det gå, de som aldrig behövt ta hänsyn till grannar eller någonting? hur kommer det att kännas för min nästan 80-åriga pappa att flytta hemifrån? och att någon annan ska bo i huset där jag vuxit upp, vilken skum känsla.
men jag är inte ledsen över att aldrig mer behöva åka dit. eller vi ska ju åka dit i alla fall en gång innan det säljs, men jag kommer inte att sakna att vara där bland alla spöken. jag tror inte ens jag kommer att sakna skogen, åkrarna och ängarna och markerna runt omkring. det är så otroligt fin natur, men det finns spöken där också, överallt finns det spöken, minnesbilder från förr. där på den brunnen satt min mamma och skrek att hon ville ta livet av sig. där på den ängen satt jag bland gullviva mandelblom kattfot och blåviol och rispade armarna blodiga. i det där stora trädet gömde jag mig en gång när rektorn kom hem till oss och jag inte ens orkade försöka prata om min situation. där i den hagen ramlade min ponny ihop en dag och kunde inte ta sig upp själv och fick avlivas. på den grusgången jagade min pappa mig när han var förbannad för något, därborta gömde jag mig och vågade inte komma fram. i den där dammen var det någon som drunknade en gång. på det kalhygget gick jag och plockade hallon den dagen min syster lades in på psyket. WE'RE THE HAPPY FAMILY. not.
så jag tror det här kommer att bli bra. det bekommer mig liksom inte det minsta att det här kommer att försvinna ur mitt liv även om andra i familjen säger att de har svårt att förlika sig med tanken. men det kommer att bli bra, bra, bra, jag tror på det som är bra.