Fortsatt sjukskriven

Jag blev fortsatt sjukskriven fram till jul.
Jag hade oroat mig extremt inför läkarbesöket. Massa tankar.
Tänk om doktorn inte tycker jag är tillräckligt sjuk?
Är jag tillräckligt sjuk? Eller klarar jag faktiskt att jobba?
Om doktorn tror jag kan, vill jag inte försöka då?
Ska jag överdriva hur jag mår?
Får man må bra ibland och ändå anses vara sjuk?
Mår jag mycket eller lite bra?
Vad vill jag om han frågar?

Tankarna snurrade runt runt runt. Vet inte vad jag hade gjort om han hade vänt sig till mig och frågat:
Hur tänker du dig det här? Vad vill du?
Då tror jag att det hade blivit en sån där Alien-film då mitt huvud bara snurrar runt helt hysteriskt tills det exploderar med extremt mycket splatter.
Men han frågade inte. Han bara lyssnade. Skrev några anteckningar och sen sa han att han ansåg att jag behövde vara hemma längre.

Vilken lättnad!
Jag hade verkligen inte tänkt mig att vara hemma året ut. En vecka till hade jag nog bönat om. Sen hade jag sagt att jag kanske kunde klara det.
Men när jag tänker efter hur mycket oro bara ett läkarbesök orsakar så inser jag på något plan att hjärnan behöver tid att läka. Jag säger att jag inser det på något plan. För det finns delar av mig som fnyser åt allt det här. Som visserligen kunde hålla med om att några dagars egen tid med lugn och lite mera sömn nog behövdes. Men nu borde det gå att kamma till sig och återgå.

Ingen del tror att jag kan återgå som om inget har hänt. Hela jag är mycket införstådd i att jag måste strukturera upp mitt liv mer. Att få i ordning på vissa flöden. Och att det här som har hänt är ett tillfälle att dra lärdom.
Men som sagt, alla delar av mig är inte helt överrens om vad jag klarar och inte klarar just nu.

Men jag sjönk i alla fall ihop som en våt fläck efter läkarbesöket. Och helt plötsligt gick det så mycket lättare att andas.
Jag kom på det i onsdag-torsdag att jag höll andan. Ganska ofta också. Höll andan långa stunder utan att jag riktigt var medveten om det. Det var oerhört ofta igår.
Idag nästan inte alls. Så nog finns stress-reaktionerna där, alldeles under huden.

Jag pratade med min chef också. Hon sa ju allt som ska sägas.
- Bra att jag blir hemma längre så jag får bli frisk.
- Oroa mig inte för jobbet, det är omhändertaget.
- Att hon ska kontakta företagshälsovården och att det finns hjälp att få därifrån också.

När det gällde jobb sa hon bara en sak. Att jag skulle få en person som går in och hjälper mig och avlastar, så att vi blir två. Och att den gubben börjar på måndag.
Jag hade hört det tidigare och kände att valet av person kändes lite jobbigt. Inte för att han inte är duktig, men vi är väldigt olika så jag kände att det är svårt att lyfta över saker till honom. Att det blir för många saker som jag vill ha kontrollen på eller tycker blir bättre om jag gör det själv. Och så blir uppdelningen att han tar sånt som jag ändå inte har hunnit med att göra.

Nu insåg jag att han kommer få lära upp sig utan mig där. Han kommer vara den som har kontrollen när jag kommer tillbaka. Och jag slipper göra jobbet att guida honom in i jobbet. Det kommer bli så bra. För då kommer det gå mycket bättre att dela upp jobbet mellan oss. Och plötsligt är han faktiskt ett riktigt bra val. Ännu en sten föll från mina axlar.

Så nu har jag min månad jag pratade om för några veckor sen. En månad och lite till. De här två veckorna har jag följt helt den strategi jag hade satt upp för min tidigare tänkta månad.
- Inte sitta hela dagarna och kolla dag-tv
- Sov om jag måste, men annars kom igång med dagen och håll den igång... fast i lugnt tempo.
- Kom ut varje dag
- Träna varje dag om du kan.
- Klockan får inte styra. Allt får ta den tid det tar.
- Försök att gå så mycket som möjligt istället för att åka bil överallt.
- Göra saker där kroppen jobbar men huvudet vilar.
- Så fort det inte känns bra så slutar jag. Det finns inget måste bli gjort.
- Gå och lägg mig i tid. Håll dygnsrytmen.