Svek

för att spinna vidare på diskussionen som uppkommit ett inlägg bak här håller jag med de flesta som kommenterat.
Det är skillnad mellan att bli sviken och att känna sig sviken, men å andra sidan - vem är det som har tolkningsrätten?

När det är barn med i bilden tycker jag det inte är nån större tvekan; en förälder som tar livet av sig sviker sina barn.
Min pappa dog av sjukdom när jag var 3½år. Det var inget medvetet svek från hans sida, men det hindrar inte mig från att många gånger under min uppväxt känna mig sviken.

När jag blev vuxen och storasyster fick barn, som så småningom blev övergivna av sin far (ok, syrran slängde ut honommen det är ingen ursäkt för att inte ha kontakt med sina tre barn) insåg jag att jag på ett sätt ändå hade det bra. Jag blev visserligen övergiven av min far, men bara en gång. Jag kunde drömma om att han egentligen levde och bodde nån annanstans men jag visste att det inte var sant. Jag behövde inte ha ont i magen varje jul, skolavslutning och födelsedag för att jag VISSTE att han fanns nånstans men inte hörde av sig. Jag behövde inte få löften om att han skulle komma förbi och sen vänta hela påsklovet vid telefonen utan att han ens ringde och talade om varför han inte kom. (och numera vägrar syrrans ungar att ens prata med honom om han ringer och han är så puckad att han tror att det är syrran som vänt dem emot honom, när han klarar det så bra själv!)

DET är ett svek som heter duga, det.
Man rår inte för om man dör... vare sig det är av en infektion, en olycka eller depression.