Jag är som min tvååring.

Jag står i hallen och försöker klä på ungarna. Tusse har ett par pricka tights och nu vill jag att hon ska sätta på sig ett par mjukis byxor över.
- Jag viiiiill iiiiinte, gormar hon.
- Men du måste. Det har blivit kallt ute nu och bara tights funkar inte.

Vi krigar ett tag innan jag får min vilja igenom. Sen går vi ut och hon utbrister
- Mamma, jag fjyser.
- Ja. Jag sa ju att det blivit kallt. Tänk om du bara hade haft dina prickiga byxor på dig. Då hade du ju frysit ännu mer.

Men inte ens då hänger kedjan ihop. Imorgon kommer vi bråka igen. För vad man vill är en sak. Allt annat är något annat. Och konsekvenser förändrar inte nödvändigtvis det man vill. Inte just när man vill det, i alla fall.

Och jag tänker hur lik jag är i den siutation jag befinner mig i.
Jag vill något. Eller ännu hellre, vill INTE något.
Och människor kommer med goda hurtiga råd.
- Sök hjälp. Prata med någon
- Omprioritera livet.
- Byt jobb
- Gör något annat.

Men bara för att jag INTE vill något betyder inte det riktigt att jag vill göra något utav de föreslagna råden.
Precis som min dotter. Hon vill ha de prickiga byxorna. Men hon har aldrig sagt att hon för den saken vill frysa. Att sen det är den direkta konskevensen... tja, det är något helt annat. Och har väldigt lite med att vilja ha prickiga byxor på sig.

Och jag är lika omogen. Jag vill inte riktigt ha så som mitt liv är uppsatt just nu. Men att ändra på grundläggande saker i livet... nja, det är inte heller vad jag vill.
Jag förstår att jag kanske måste. Men måste är inte samma sak som vill.

Jag gillar citatet (eller vad det nu är)
- Definitionen på en idiot är en person som gör samma sak om och om igen och förväntar sig ett annorlunda resultat.

Jag förstår att om jag inte ändrar på något, kommer heller inget att ändras.
Ändå. Jag vill inte. Eller orkar inte. Eller vet inte i vilket hörn jag vill. Eller inte vill.

- Vill du bara gnälla? frågar jag mig själv.
Ja. Kanske.
För någonstans har ju tanken vaknat. Analysen startat. Och förändring sker. Men det går långsamt. Näst intill osynligt. Det är inte detsamma som att inget sker. Om ett år kommer livet vara något annat. Jag vet kanske inte exakt vad.
Men förändring som tar tid är jobbigt när det pågår. Och då gnäller jag.
Kanske gör jag inte tillräckligt. Jag vet inte. Orkar inte riktigt tänka på det. Orkar inte riktigt ta allt ansvar för min egen situation. Utan väljer samma strategi som min tvååring gör.

Jag vill. Men inte behöva ta konsekvensen som min vilja medför.