Smärtlindring tack

Jag är förmodligen paranoid. Men det känns ändå fortfarande helt osannolikt att det är ett barn på gång, dessutom halvvägs genom graviditeten. Helt märkligt. På något sätt kan jag inte riktigt tro att det är sant. Även om jag börjat titta lite på barnkläder för småttingar vågar jag inte köpa något, för missfall händer och det kan hända mig. Även om risken nu är liten. Vi har nästan inga kläder kvar för en riktigt liten knodd, eftersom vi lånade enormt mycket första året och de kläderna är nu inte kvar i släkten. Så det blir till att köpa.

Denna vecka har varit en ordentlig prövning på jobbet. Svårt att orka med och fullt ös. Efter sjukgymnastbesöket i måndags har jag haft så otroligt ont att jag inte varken orkat eller velat göra övningarna jag fick. Jag är väl en dålig patient, men det känns som att smärtnivån ökade ett par snäpp efter den dagen, jag skulle ju vara så jäkla duktig efteråt och gick ut och promenerade = dålig idé.

På måndag blir det jourbesök på vårdcentralen. Jag ringde en sköterska häromdagen och fick reda på att jag inte kan få tid hos den läkare jag vill förrän i slutet på november, däremot har hon jouren på måndag och kommer jag då tidigt kan jag be att få träffa henne då. Så det kommer jag att göra och jag kommer be att först och främst få en kortisonspruta i ena höften, sen att hon om möjligt åtminstone överväger vad som finns för alternativ till smärtlindring för benhelvetet.

Vi får se vad som sker. 21 veckor nu.