Nu har jag sprungit ett år

Det är ett år sen jag snörade på mig löpdojorna och bestämde mig för att jogging skulle bli min motionsform. Jag var bestämd, det var jag. Men nu ett år senare är det svårt att minnas hur jag kände mig. Men jag måste ha varit sjukt motiverad. För löpning har aldrig varit min grej.

Jag hade två mål:
- Springa en timme.
- Springa en mil.

Min första löprunda för ett år sen var 4km. Den sprang jag inte i ett svep. Jag hade flera gå-avsnitt på de kilometrarna. Varenda lyktstolpe var ett delmål.
Min första runda gick på 8:18/km
Sambon går nog 4km i den hastigheten.
Där började jag. För ett år sen.

Jag hade sprungit min första 7km i mitten av oktober. 7:36/km. Det tog 53 minuter och jag kände att målet att springa en timme var nära nu. Men det var det sista jag gjorde på ett långt tag. Lunginflammation satte P för löpningen resten av året och en bra bit i januari. När jag väl tog upp löpningen igen tog jag om det från början. Började med 4km och jobbade mig sakta upp igen. Livrädd att bli sjuk igen.

23e mars passerade jag timmen!
10,63km på 1.11.08. Gav en snittid på 6:41/km. Oj vad stort det kändes. Båda målen! En mil. Och en timmes löpning utan stopp. Det hade aldrig hänt i mitt liv.

Sen började jag överträffa mina egna satta mål.
I maj sprang jag milen på en timme. Det hade jag aldrig trott. Jag hade med avsikt valt att inte ha ett hastighetsmål. För jag vet hur lätt jag tappar motivationen när jag försöker att pressa tiden. Men det bara hände. Jag sprang och RunKeeper stannade på 6.00/km. En mil på en timme.

Nu har det gått ett helt år. Jag har sprungit 15km. Mer än en gång. Och min snabbaste kilometer tid är 5.36/km som jag satte i somras på en 5-kilometersrunda. Jag springer ungefär 3 gånger i veckan. Växlar mellan 5, 6, 7, 10 och någon gång 15km. 7km är kanske min vanligaste runda. 5km är numera ovanligt. Men ikväll sprang jag faktiskt en femma. Det gick lätt och kändes bra. Det är svårt att minnas hur jobbigt de där 4km var för ett år sen.

Bortsett från avbrottet med min lunginflammation så har jag sprungit varje vecka. Hållit mig till planen jag satte upp. Livrädd att låta för många dagar gå mellan rundorna. För då är jag övertygad att jag landar tillbaka i soffan. Jag har sprungit genom alla årstider. Jag använder pannlampa, reflexväst och dubbar när de behövs. Inga ursäkter ska få funka.
Det finns kvällar då jag verkligen tvingar mig ut. Det finns kvällar då jag tvingar mig runt. Men det finns också kvällar då jag skuttar ut. Löprundor som känns så sköna. Ibland tar jag ett extra varv bara för det kändes så himla bra.

Ändå. Jag är lika förvånad varje gång jag springer. Att jag faktiskt springer. Att benen bara kör på. Att jag kommer ut. Kväll efter kväll. Det är som om jag väntar att jag när som helst ska tappa motivationen och landa i soffan som jag gjort med alla andra projekt jag haft.
Eller att jag en dag ska ge mig ut och upptäcka att jag inte alls har varit ute och sprungit på mina kvällar. Att jag är tillbaka till att kunna springa 400 meter till bussen, i nedförsbacke. Eller att den som springer inte i verkligheten är jag. Jag ligger hemma i soffan och det är någon helt annan som är där ute och ränner.

Nu går jag in i år två. Jag har ett huvudmål:
- Behålla motivationen att vara ute och springa. Det ska kännas lika relevant i september 2015 som det känns idag.
Sen har jag en lista av saker som jag kan använda till att hålla upp motivationen.
Mitt främsta motivationsmål är Stockholms halvmara nästa år.
Med det är det inte sagt att jag ska springa den. Jag vet vad som händer om jag sätter för stora mål. När det blir en prestationspress. Så det kan lika gärna vara så att bästa vägen att hålla motivationen uppe är att inte springa något lopp. Inte ha några prestationsmål. Bara vara ute och springa och känna att det är kul.
Så var det för mig på cykel. När jag slutade cykla som träning och började cykla för att det var kul slutade det med att jag cyklade överallt.

Löpning och cykling är inte alls samma sak för mig. Så jag tror ändå att prestationsmål mycket väl kan vara en bra motivator. Och då är det halvmaran som hägrar där framför mig.
Ett år. Ett lyckat år.