Ursäkta mig men

Den här graviditeten är än så länge a walk in the park. Kanske för att det finns andra saker som är mer som bergsklättring. Bergsklättring på ett jävla berg som liksom lutar bakåt och är indränkt i glassplitter och såpa.

Jo, jag överdriver en aning. Men ändå. Att stå bredvid någon som har skitont i ryggen. Alla dagar, alla timmar. Någon som inte får sitta mer än 20 minuter i sträck. Någon som har varit sjukskriven i sisådär fem veckor och som aldrig blir bättre.

Varje dag börjar med frågan "Vad ska vi hitta på i dag?" och JAG VET INTE för du har ju ont hela tiden och VAD KAN VI GÖRA? Inga utflykter som är längre än max en halvtimmes bilfärd helst och slutstationen får inte betyda en längre promenad än fem minuter och inga stigar och inga stigningar. Och stranden funkar inte och inte kan vi göra något här hemma eftersom det är för varmt och det inte får lyftas, bäras, sträckas eller göra saker som involverar att händerna arbetar framför kroppen.

DET ÄR INTE MIG DET ÄR SYND OM men jag är så jävla less. Det är semester och jag håller på att krevera.