Jag är inne på de sista dagarna innan semestern. Min hjärna och kropp är oerhört trött. Tempot på jobbet har gått ner och jag har så himla svårt att motivera mig.
Jag tränar för att försöka hålla energin igång. Men idag var det så tungt. Det gick bara inte att lägga in en tyngre växel. Jag blev knappt svettig av morgonens träning.
Ungarna hänger hos farmor och farfar den här veckan. 2 nätter sover de över. De andra dagarna hämtar vi hem dem på kvällen.
Varje dag blir nya jordgubbar mogna.
Min fatboy-hängmatta har plockats fram. Den är skön.
Jag är helt redo för semester nu. HELT REDO.
Så. Pust. 2½ dagar kvar.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte