...om ni inte vill läsa en massa gnäll. för det är sån jag känner mig. GNÄLLIG. allt är jobbigt och besvärligt och går mig emot och folk är generellt ganska dumma i huvudet. men såklart så ler jag och biter ihop och spelar upp en helt annan version av mig själv när jag är bland folk. det är tröttsamt, men det går. men här, i min lilla hypodeagrotta, så vill jag tillåta mig att sjunga ut om alltings elände. att det är jobbigt på jobbet. att vi inte får veta någonting om någon försäljning eller konkurs eller vad fan som egentligen pågår. att det är ungefär likadant på mr S' jobb, fast kanske lite värre där det är en liten firma som är mer sårbar. mitt jobb ägs av en koncern som ändå har lite banker och andra finansiärer i ryggen, om än mycket skeptiska och motvilliga. men de finns. på mr S' jobb är det lite upp till en enda persons plånbok om företaget ska överleva eller ej.
så det är jobbigt, riktigt jobbigt. sen ska jag rådda med mitt eget jobb och min assistent är...tja, vi är väl inte riktigt av samma skrot och korn helt enkelt. hon är så GNÄLLIG. ja, jag är mycket medveten om att jag själv gnäller just nu. men jag gnäller ta mig fan inte 24/7 som hon. över precis allting. säger jag att det kommer en leverans med råvara x imorgon så pustar hon över att det blir merarbete. säger jag att leveransen har blivit försenad och inte kommer förrän nästa vecka så stönar hon över att det blir stressigt. säger jag att råvaran är slut hos leverantören och inte kommer alls, men att den går att ersätta med råvara y så gnäller hon över att det blir rörigt. säger jag att råvaran inte går att få fram överhuvudtaget så nu måste vi stå stilla, då suckar hon över att det är segt när det inte är något att göra. ja, ni fattar principen. regnar det så är det för tråkigt, skiner solen är det för varmt. och hon pustar verkligen bokstavligt talat. vet inte om hon har något fel på sina lungor, men hon flåsar så fort hon rör sig. alltså verkligen flåsar, som om hon nyss hade avverkat en rejäl språngmarsch. det kan hon förstås inte hjälpa. men det är (ja, jag vet, nu är jag lägre än glocalnet) extremt irriterande att lyssna på, i alla fall ihop med gnäll och pust och stön över allting. som om ingen i hela världen är så överhopad med arbete som hon.
sen gör hon vad hon ska, det är inte det. den biten funkar jättebra. men när vad man än säger alltid bemöts med någon form av lätt uppgiven kommentar över hur jobbigt allting är, då blir ju själva kommunikationen i sig...jobbig. och det står jag inte riktigt ut med just nu. stress, trötthet, pms. men jag biter ihop.
och så är det det här med att få ihop en helg med föräldrar och syskon. igår chattade jag med min syrra på facebook. vi gick igenom möjliga datum, och naturligtvis, surprise surprise, så kunde hon INGET av de datum som vi kunde. vi gick igenom varenda helg i augusti och september, men nix. när vi pratade om det här för ett par veckor sen så sa min syrra att "ja, men jag har så mycket sparad semester så jag kan ta ledigt en jobbhelg". men nu var det plötsligt inte ett alternativ längre och helt plötsligt ligger bollen hos mig, att jag ska stryka någon av våra aktiviteter. vilket jag varken vill eller kan. de tre första helgerna i augusti kan jag, men då kan inte min syrra. den fjärde helgen ska vi ha uppstart för kursverksamheten på brukshundklubben och eftersom jag ska vara hjälpinstruktör på en kurs nu i höst så måste jag närvara. helgen därpå har vi en aktivitet med rasklubben som jag är involverad i. och helgen därpå är det tjejmilen. och även om jag nu inte ska springa så har jag ju ändå bokat biljetter och hotell och tänker mig att jag ska göra NÅGOT av det. lite oklart vad, men det ger sig väl. helgen därpå har rasklubben utställning och då ska jag både hjälpa till och ställa ut. helgen därpå är det ordinarie spårprov, och då har minsting chans att bli champion enligt de gamla reglerna (som är lite mer prestigefyllda, åtminstone i vår rasklubb), och det vill jag åtminstone testa och se om det går, annars måste jag vänta ända till nästa år. det måste jag såklart kanske göra ändå, om vi misslyckas. sen är det en tom helg, men då jobbar min syrra. och sen är det oktober och enligt svägerskan är det då helt dött i turiststaden där de bor, den enda restaurang som har öppet är mcdonald's, typ. och det är kanske lite ovärdigt när man ska fira en 70-åring med lite pompa och ståt.
så ja, här står vi nu. och nu känner jag mig extremt småaktig och egoistisk, men jag tycker att vad fan kan inte min syrra bara ta semester en helg för. jag begär ju inte att hon ska ändra sina andra helgaktiviteter som hon har inbokade, de som inte är jobb. och det är fan inte jag som har hittat på det här att det ska firas hos min bror. och sen blir jag nästan gråtfärdig för att allting som ska göras i min så kallade familj är så jävla jobbigt, det är alltid maktkamper hit och maktkamper dit vem som ska åka vart och var vi ska vara och hur det ska gå till och så sitter mamma som nån jävla donna corleone i mitten och vill styra och ställa av ren princip. bara för att ingen annan ska få bestämma. vi träffas ju inte ens för att vi vill göra det, det är fan bara ren plikt för att det ska så vara. HERREGUD säger jag bara.
och så dök svärmor upp som gubben i lådan häromdagen, med nån annan kärring i släptåg, för de hade vägarna förbi. nu är det inte bara jag som tycker att min svärmor är rätt knepig, hon lyckas göra sig ovän med de flesta på ett eller annat sätt och hon är faktiskt jättekonstig. jag tycker hon är obehaglig som person eftersom hon inte har någon som helst känsla för ens personliga integritet. och hon hoppar hit och dit i olika resonemang så att det knappt går att föra ett normalt samtal med henne. och så har hon ett tonläge som är på gränsen till hysteriskt hela tiden, det är hennes normala men skitjobbigt för mig som vill läsa av och förhålla mig till folks sinnesstämningar. och hon låger som om hon ligger hon på gränsen till att få ett utbrott hela tiden, och min instinkt säger då åt mig att undvika den här personen och, om det inte går, försöka lugna situationen. fast det går ju inte, för det finns ju ingen situation. eh. ja. hon tycker förmodligen att jag är helkonstig, för jag känner mig helkonstig i hennes sällskap. lyckligtvis har inte mr S några högre tankar om henne heller, så umgänget är extremt sparsamt. men så ibland dyker hon upp. och det är lika jobbigt varje gång. man vet inte om hon kommer att stanna tio minuter eller hela kvällen. hon förstår inte det subtila i att en person som mycket uppenbart är på väg att gå och lägga sig kanske inte känner för att sätta på kaffepannan och ta en fika. nu stannade hon lyckligtvis inte så länge, och det var ju en evig tur, det räckte med att mr S' kompis satt och degade bort en hel dag i vår soffa.
trött på jobbet, trött på folk, trött på allt. jag behöver semester. från allt.