ja, så satt vi där. i parterapi. helt jävla surrealistiskt. det går inte att beskriva den känslan av total skräck i kroppen, blankhet i huvudet, känslan av vad fan, hur hamnade vi här?
och ändå. den enda möjligheten. vi överlevde. på tisdag är det dags igen. jag vet inte om paniken är större eller mindre.