jag har så många gånger tänkt på alla möjliga trevliga saker som händer som jag vill skriva om. Om min nygamla operapassion, om glädjen i att äntligen få prova på klättring, på riktigt mm.
Men det som får mig att bryta min två månader långa tystnad är i stället en så djup frustration och utledhet på att vara förälder till barn som bara vill sitta vid diverse skärmar att jag bara ser rött och vill fly… AAARGh. och det är ju bara mitt eget fel eftersom jag inte varit strikt nog från början. Skitliv!