Man kan säga att det går bättre och bättre på jobbet. Jag saknar dock detta: en bekräftande klapp på huvudet eller dunk i ryggen när jag har gjort något bra. För jag gör så många saker som jag egentligen inte vågar eller kan! Igår till exempel ringde jag två personer som inte fått jobb hos oss (och bara att från början ringa tre personer som skulle komma på intervju = så, så läskigt, men av det samtalet blir ju ändå folk glada! Att ringa och säga tyvärr tyvärr = inte lika roligt för folk blir ledsna) plus löneförhandlade och anställde helt ensam.
Jag leder vissa möten. Jag är trevlig och förstående. Jag sitter med i andra möten och förväntas säga saker. Jag håller en genomgång av vår verksamhet inför tjugofem kritiska vuxna och överlever.
Men det är liksom svårt att gå runt till folk efteråt och säga hej, beröm mig för att jag för mitt jobb som jag får betalt för att göra!. Jag gör ju egentligen bara mest det jag måste göra, det är mer det att jag är så sjukt stolt över min personliga utveckling och skulle vilja bli bekräftad lite i det.
I tisdags klippte jag mig och skvallrade med min frisör och fick veta att IA i hennes kretsar betraktas som något av en man whore (min frisör känner inte till vår relation och därför var det extra roligt att lyssna på hennes skvaller om honom). En snäll man whore, men ändå någon som är lite väl oreflekterat raggig på alla.
En del av mig vill desperat ropa men vår KÄRLEKSHISTORIA dåå medan en annan del av mig skakar på huvudet och säger men alltså, eeee, vad trodde du egentligen? Alla tecken var där och det var bara din egen megalomani som fick dig att tro mer om dig själv och er relation.
Har för övrigt börjat ligga lite med mitt ex ibland när andan faller på. Fint och tryggt och behöver inte bli bekymmersamt (men kan förstås bli åt helvete bekymmersamt)
Nu ska jag ta mig an några stora, svåra uppgifter. Duktig chef.