Varje helg sedan mitten av december har jag varit obestämt upptagen, utifall att IA skulle höra av sig (IA står för Inget Alls). Obestämt upptagen i väntan på en spontan inbjudan. Obestämt upptagen, men ständigt redo. Fredag kväll mer osäker än andra kvällar eftersom han bara trots allt en gång ville ses en fredag. Lördag eftermiddag mer helig, ett ganska säkert kort. Viktigt med rätt kläder på träningen. Viktigt med rätt kläder efteråt. En enorm fixering, som gav utdelning kanske en tredjedel av gångerna.
(ja. jag vet att det här är lätt patetiskt).
Varje minut av det vakna dygnet redo för meddelanden. Online. Beredskap. Säg något. Väntan. Frustration. Varje minut av det vakna dygnet tillgänglig men så sällan försökt att bli nådd. Jag har tänkt så mycket på honom att han finns överallt omkring mig nu, i kaffekoppar (han gillar kaffe), i kön på Åhléns (vi var där en gång), i den fula, lipande smileyn på fb-chatten, i min mysiga sängbelysning, i stearinljusen han var med och köpte, i bacon och ägg och i soffan i mitt rum där vi satt i fem minuter innan vi lade oss i sängen.
Små nålstick av minnen.
Men det finns två olika IA i de här tankarna.
Det finns han som ville åka till stugan på landet, som sa att jag var fin och tog min hand och ville träffa mig jämt, som följde mig långa sträckor extra bara för att, som messade det första han gjorde på morgonen och efter träningen och innan han skulle sova, som följde med mig och provade kläder, som ville gå på romantisk dejt i nöjesparken, som skrev in mig i sin träningsdagbok och som pratade med mig i två och en halv timme i telefon trots att vi chattat hela dagen, som köpte medicin och kom till mig när jag var sjuk och som ville ta med mig på finmiddag. Den personen är så jävla svår att släppa. Den personens röst och ögon och händer och kropp och skratt och värme gräver ut stora hål av saknad och längtan i mig för jag vill ha det där och jag ville ha honom, så himla mycket. Jag kände mig som en bekräftad, fullständig och genomlycklig person när han gav mig all den uppmärksamheten och allt han gjort sedan dess är bara en påminnelse om att det försvann.
För den andra IA är inte sådan. Han lyssnar inte när vi pratar utan söker med blicken någon annanstans. Han sätter på meningslösa tv-program när jag är där, för han har inget att säga mig. Han låtsas glömma bort mitt namn och är passivt aggressiv när det kommer till mina resultat vs hans resultat. Han hör inte av sig och slutar prata mitt i ett samtal. Han vill bara prata om sig själv och skrattar inte åt mina skämt. Han är inte intresserad av vad jag har att säga och han blir besvärad av för mycket kontakt.
Den första personen gillade mig, på riktigt. Den andra personen tröttnade jag till slut på, han erbjöd en vänskap som inte kändes särskilt värdefull och som bara blev smärtsam i kontrast till det där andra.
I helgen, efter en ganska obekväm och stel fika, frågade jag äntligen rakt ut vad han känner och tänker och fick svar. Vänskap, ja. Något mer, nej. Även om han från början var intresserad så känns det inte så längre.
Och jag känner en sådan lättnad. Att inte behöva undra mer. Att inte behöva hålla öppet utifall att (ärligt talat, vilken idiot gör sånt helg efter helg efter helg? Desperate much?) utan kunna fokusera på andra saker, göra andra saker.
Det är rätt jävla smärtsamt att tänka på att det faktiskt ändå var något jag hade och förlorade och inte veta varför (varför?!) men so be it.
För alla dom saker jag längtade efter att få göra med någon koncentrerades på hans lilla person och jag fattar att han backade och jag fattar att det också var ett sätt för mig att komma över X och nu kan jag gå vidare.
Hoppet har lämnat kroppen, värddjuret överlevde. All is well. –ish.