jaha, men så blev det till slut helg efter två dagars normalt panikjobbande och så tre dagar med kickoffen och gasen i botten och ett helt jävla bollhav i luften. och det blev Så. Jäkla. Lyckat. alla var helnöjda och därför borde det kännas toppen att komma hem och bara kunna få slappna av. men nä, så kul ska det väl inte vara. igår morse ringde en kollega, som bor i samma by som jag, för att fråga om jag ville åka med honom till kickoffen. det var ju snällt, fast jag hade ju
redan åkt för längesen. istället var det mr S som hörde att det ringde (på den fasta telefonen) när han precis skulle sätta sig i bilen och köra till jobbet och var stressad men lik förbannat skulle rusa in och svara. och sedan var han ännu mer stressad och då bar det sig inte bättre än att han backade på min gamla volvo som jag har sålt till en bilhandlare men inte hunnit åka och lämna än. det enda som hände med volvon var att en kvadratcentimeter lack lossnade, men hela baklyktan på mr S' bil krossades. okej, sånt är ju extemt förargligt. men istället för att svära en lång harang och sen lägga det bakom sig så skickade han ett surt sms till mig som började med att "nån jävel från ditt jobb ringde" och sen var det "nån" som hade "ställt en volvo precis mitt i min backlinje" och sen nåt härsket om att somliga behövde ju inte bry sig eftersom de till och med blev erbjudna skjuts till jobbet.
och ungefär där, när jag fick detta sms och samtidigt stod och skulle koka kaffe och steka ägg och bacon och duka till 20 personer, så trodde jag att jag skulle få en hjärnblödning. hur FAN kan man vara så jävla dum i huvudet så att man skickar iväg ett sånt sms till nån man VET är skitstressad och har häcken full och exakt VAD I HELVETE skulle jag göra med den informationen? jag kan ju inte tolka det på något annat sätt än att han tycker att det är mitt fel att det ringer (fast verkligen ingen tvingar honom att springa in och svara) och att det är mitt fel att inte såg volvon (fastän den har stått på exakt samma ställe i flera dagar). VA! ja, jag fattar ju om han blir irriterad, det hade jag med blivit. PÅ MIG SJÄLV dock.
jaha, så när jag kom hem så snäste jag att jag tyckte att det här var typ det mest onödiga sms jag fått på bra länge. ja, det var ju som att släppa en tändsticka i ett bensinfat. och när jag sa att jag inte fattade hur i helvete han kunde anklaga MIG när det var HAN som inte sett sig för, ja då hade han inte sett sig för på grund av att han istället hade tittat på några grejer som jag burit upp ur källaren (saker som ska slängas men som NÅGON ställt på ett ställe i källaren för en evighet sen och som sean inte kommit längre och som jag nu tröttnat på att snubbla över varje gång jag går förbi och därför bar upp och ut så att det KOMMER BORT NÅGON JÄVLA GÅNG) och så hade han tittat på det och missat volvon, som ju JAG ställt så dumt där snett bakom hans bil så det var ju liksom dubbelt mitt fel då.
och jag känner bara AAAAAARRRRRGGGGH. jag orkar fan inte. inte hyperstress och jättelånga dagar och pms och spänningshuvudvärk och halsbränna och så handskas med mr S, 3 år, på en och samma gång. och så blir jag så JÄVLA förbannad att han liksom aldrig kan backa bandet och säga nåt i stil med att det där där sms:et var ju kanske lite ogenomtänkt eller VAD SOM HELST som går att tolka som att han tar ansvar för sin del av konflikten, men nä. hans sätt att hantera det är att "hålla låg profil", det vill säga inte agera alls utan låta irritationen försvinna med tiden. medan jag bara retar upp mig mer och mer ju längre tiden går. jag tycker väl generellt att vi har blivit lite bättre på konflikthantering men just nu går det ju inte så jävla lysande när jag ligger i sovrummet och surskriver och känner mig som en treåring jag också. så jävla dålig timing alltså.