Det plingar på dörren och utanför står granntjejerna och frågar om dottern vill med ut. En minut senare ser jag dem nere på trottoaren, cykla fram och tillbaka i färgglada jackor som jag vet är ganska smutsiga av all utelek. Då och då längtar jag bort härifrån, men just den enkla världen som barnen har älskar jag. Aldrig bestämma i förväg, bara springa över och sen ut på gården eller ut i skogskanten och leka. En ljuvlig vårkväll som denna värms vinterhjärtat upp av att se dem härja där ute.
På t-banan häromkvällen retade en medresenär upp sig på mig, det var otäckt, han var full och aggressiv. Det som var så himla skönt var att två andra män grep in. Annars hör man ju ganska ofta det där att det värsta var alla som såg på men i te gjorde något. Det var en annan sak också: för cirka tio år sen när jag var själv och badade började en påverkad kille störa mej, det började med att han ställde sig på min handduk, sen försökte han hoppa över mej där jag låg och läste. När jag sa till blev han arg. Jag var rädd och kunde inte hantera honom. Då kom en kille i badbyxor, och skrek på den på rekade, bad honom dra och sluta besvära folk. Jag var så paff av allt att jag bara tog mina grejer och gick utan ett ljud. Jag har haft dåligt samvete för att jag inte kom mej för att tacka för hjälpen. Men den här gången gjorde jag det och det blev flera bra snack där i t-banan. Jag är glad för hela grejen, medmänskligheten