Vabbar båda barnen för första gången i livet. Galet tråkigt och jag är djupt tacksam för att de så sällan är sjuka. Inte bara för att jag är uttråkad just nu, såklart, utan för att vi hittills varit så förskonade från den biten. Andra jag känner med barn som är sjuka ofta, eller har en kronisk sjukdom, är tärda och trötta. Vi har haft tur.
Jag är dålig på att vara hemma med sjuka barn. Tålamodet tryter. De inte så sjuka att de ligger i sängen och sover, de är tillräckligt friska för att reta upp varandra, när den ena ska titta på Jake och piraterna hoppar den andre kråka framför tv:n enbart för att provocera. Före klockan 10 hade vi haft några utbrott var, allihop. Jag blir så arg ibland där de bråkar, och orimligt arg, röjer på istället för att visa hur man kan lösa konflikter utan skrik och bråk. I dag höll jag min vanliga utläggning: Människor kommer och går i livet, era fröknar kommer få andra klasser, vänner försvinner, ni byter jobb, ni gifter er och skiljer er MEN NI KOMMER ALLTID ATT VARA SYSKON ÄR DET INTE BÄTTRE ATT VARA SNÄLLA MOT VARANDRA, NI SKA ÄNDÅ DRAS MED VARANDRA HELA LIVET!!?? Jag vet inte om det jag orerar om fastnar, det som händer är att båda blir arga på mej för att jag har så arg röst, de går in på rummet tillsammans och stänger dörren för att slippa mej. På så vis har jag ju ändå fått som jag vill. Det är bättre att de håller i hop mot mej än att de ska bråka med varandra.
Jag har så svårt för när barnen är gnälliga, och det har jag ju för människor generellt. Jag vet att jag är ute och cyklar för jag kan egentligen inte avgöra när människor "har anledning" att gnälla eller bara är perspektivlösa. Vad fan vet jag om det? Inte någonting såklart, ändå stör jag mej på det jag uppfattar som vardagsgnäll från bortskämda medmänniskor. Det är jag som måste skärpa mej.