Isolering

Vi ska på begravning och jag sörjer med de anhöriga. Själv hade jag inte en så nära relation till den avlidna att mitt liv förändras, men jag tyckte om henne. Och det gör ont i magen, påminnelsen om att livet är så skört och oförutsägbart. Jag tror att de anhöriga är lite vilse. Hon var en stor personlighet som tog mycket plats och jag har upplevt det som att de andra kretsar runt henne. Mamman som alla på olika vis förhåller sig till. Det känns overkligt när en så kraftfull person går bort, mitt i livet, med mycket kvar. Men så var det inte.
Och mitt i det stora, döden, ställs jag inför det futtiga, tillvaron i den här staden där vi inte ens har en barnvakt när vi ska gå på begravningen. Det är något sjukt över det, att man en vanlig torsdagseftermiddagen i februari faktiskt inte har någon som kan hjälpa. Den stora kan alltid följa med en kompis hem, det löser sig, men den lille är inte där än. Har aldrig gått hem till någon själv, kissar fortfarande på sig i land.