Midvinterspår

Att det är samma sak varje vinter gör det inte så mkt lättare att hantera, men lite lättare att härda ut. Ljuset kommer, och med det lite mer ork och hopp om livet.

Jag tänker på, och längtar efter mina vänner. Men det finns inte energi att göra mer än så.
Jag önskar att jag orkade hälsa på dem allihop.
Jag undrar hur det är med Petunia och hennes numera inte så nya kärlek. Och fina Wanja och hennes upp&ner-mående - det vore fint att bara sitta och vara i hennes soffa ett tag. Och jag tänker hur tråkigt det är att vi tappade bort oss, Vicky och jag. Hur har hon det med sina två yngel? Och älskade systerskapet och hennes nya kärlek med tillhörande bonusungar. Jag saknar henne men det finns knappt energi att berätta det ens. Och så finns ju min gamla kärlek att återuppta kontakt med nån gång när jag orkar. Men det får vänta det med, 20år hit eller dit. Han försvinner nog ingenstans i första taget nu skulle jag tro.
Och jag skulle vilja njuta av den där fantastiska balkongutsikten Ita delar med sig av på instagram. Nån gång när jag orkar. Och ta en sväng till Annis pensionat.
Tid, ork pengar. Allt måste liksom sammanfalla på ett gynnsamt vis.
Men det är fan i mig dags att det gör det snart, för jag är så trött på att bara hålla näsan över vattenytan nu.
Ge mig ljus, ork och lite livsglädje igen!
Tack.