vabruari slår till

Livet bara kör på i full fart, utan att det blir klarhet i något av det jag vill ska ske på sikt. Det känns nästan lite skönt att vara hemma med febriga lilla A idag, när stressen över vad jag måste omboka på jobbet lagt sig har jag landat i lugnet. Väldigt lugnt, med tanke på att hon nu sovit i nästan två timmar. Och vad gör jag då, nu när jag har lite egentid. Jo, skrubbar badrum och kök och känner tillfredsställelsen över det rena. Lite sorgligt, men ändå mycket välbehövligt. Snart vaknar hon nog, min fina skatt.

Jag brukar känna årets lägsta svacka sådär i februari-mars, ungefär där vi är nu. Det är tungt, man är trött, man kör på med vardagen och vädret kan inte bestämma sig för om det ska vara vinter eller grådaskig vår. På jobbet hopar det sig, men jag har jobbat på att sätta stopp och försöka hitta ett lugn i de små lugna perioderna. Jag ska sluta klämma in, mixtra med mitt schema (säger jag som just bytte bort en ledig dag för att vi skulle få ihop en gemensam jobbgrej). Jag har sökt en tjänst jag inte fick, eventuellt kommer en öppning gällande en annan men jag vet inte riktigt vad jag vill. Och är rädd att få ännu mer att göra än jag har nu.

Jag vill mest bara vara en bra mamma och hänga med min lilla familj. Och planera framtid. Och veta lite mer om framtiden. Jag har en galen längtan efter en egen tomt till våren.

Min relation med mamma är lite snårig tycker jag. Hon kan sällan komma och hälsa på och det är svårt för oss att åka då det är så krångligt med tåg och barntillbehör. Jag känner inte riktigt att vi har en plats hos henne och därför hoppas jag att hon ska kunna komma hit oftare men nu är omständigheterna såna att det blir mer sällan än någonsin, samtidigt som lilla A blir allt större och jag vill att hon ska vara trygg med sin mormor. Jag var aldrig riktigt det som liten och då bodde vi ändå betydligt närmare mor-och farföräldrar och sågs i perioder ofta. Vill inte se samma mönster upprepa sig, vill göra om och annorlunda....men föräldraskapet är så svårt i sig och tar så mycket energi att jag liksom inte orkar lägga mer kraft på mina föräldrar.