I morse satt jag vid frukostbordet, tittade ut genom altandörrarna och det var ljust ute. Ljust! Och jag kände den där lyckan i kroppen, ni vet den där som pirrar, pulserar och är varm samtidigt som den är sval. Endorfinerna efter att ha sprungit i skogen gjorde väl sitt och ljuset som sagt. Morgonkomp och en jobbdag utan den där stressen och irritationen.
För det finns ju såna här dagar.