På semestern var det många generationsgrupper, barn, föräldrar i min ålder och så en mormor-morfargestalt som solsemestrade tillsammans. Det är så många som är lika sina föräldrar och det är fascinerande att se men en del av mej tycker det är lite jobbigt när det blir så tydligt vad åldrandet gör. Dessa 35-åriga blonda mammor, mitt i livet, vackra och energiska och trötta och lite slitna samtidigt, och bredvid dem en mamma som är påtagligt lik, men mer bär på spår av det som har varit. Och ett slags facit om var den medelålders kvinnan kommer att hamna. Jag tycker om att titta på äldre människor men ibland känns det bara sorgligt att livet så oundvikligt sliter, bryter ner, gör kroppar tunga och trötta. Jag känner mej ganska stark nu, i alla fall fysiskt, och även om min egen kropp har många bevis på att jag levt i 40 år känner jag mej nöjd. Men jag fasar för att jag kommer bli orkeslös, jag också.