Plötsligt är allt katastrofkaos i huvudet och det sitter en liten värkande klump i bröstet. Det var förmodligen ett misstag av gargantuanska mått att jag närmade mig OMVN igen. Även om jag var beredd på så var jag inte mentalt redo för hans on/off-läge och mitt enda sätt att hantera det här är att stänga av fb-chatten och inte åka och träna på vissa tider. Eller ni vet, typ prata med honom. Men nej, nej, neeeej.
Jobbet känns jobbigt också.
Och igår åt jag macka, kakor och chokladbollar och inte kan det väl vara så enkelt att det är katastrofkaos och klumpar i bröstet på grund av det? Men åh jag vill bara kolla på teve, dricka vin, kramas, käka mat och träna.
Apropå träning: har numera mycket svårare att klämma in vilodagar än träningsdagar. Om jag inte kör ett pass vill jag ändå träna lite teknik och mobilitet och kanske klämma några pull ups och några DU när jag ändå är igång och så nöta handstående och så vidare. Och om jag inte kör pass eller teknik utan är hemma vore det kul att testa lite löpning typ och så blir det inga rena vilodagar alls. Vilket väl är okej? Fast man får ingen styrkeutveckling av att köra hela tiden. Och så blir man sjuk. Och skadar sig. Och så gör man det ändå bara för att ge någon slags mening åt sitt patetiska, ensamma liv och då känns det bara tomt inombords, när duschen är duschad och man åter sitta hemma med sina tända stearinljus och äter ägg och kvarg och lyssnar på ledsna singer/songwriters. Och Taylor Swift. Because I knew you were trouble when you walked in.