Ett kliv till - uppdaterad

Ett kliv närmare det där livet jag önskar jag hade. Det där livet där jag vågar leva som jag vill och inte låter mig hindras av mig själv eller någon annan.

Jag ska gå på konsert på lördag. Ensam.

Jo. Ja. Jag vet. Jag trodde inte heller jag nånsin skulle göra nåt sånt. Men nu gör jag det ändå.

Visserligen kommer Ps kompis L vara där, men hon jobbar med artisten ifråga så jag kan knappast förvänta mig att jag har sällskap. Och även om hon skickade vänförfrågan till mej, och även om hon skrev "jag är ju där" när jag kommenterade ett inlägg om artisten och skrev att jag hoppades hitta sällskap, så känner vi ju egentligen inte varandra mer än via nätet.
Vi träffades som hastigast på David Urwitz spelning i november men inte mer än så. Och ändå..

Ändå är hon så himla rar! Jag mailade henne igår, fortfarande tveksam till om jag skulle gå, frågade om hon trodde det skulle bli fullsatt. Min tanke var att inte köpa biljetten i förväg om jag fegar ur utan köpa på plats om jag faktiskt kommer iväg. Hon mailade artistens skivbolag i Canada och vips så står jag på gästlistan. Oj!! Nu KAN jag ju inte backa ur.

Jag ser fram emot det här. Det är ett stort steg för en Bonita. Väldigt stort. Gå på konsert. Ensam.

Det finns människor som hjälper mig framåt. Bara genom att vara den de är hjälper de mig framåt. Får mig att våga.

Jag vågar.


Uppdatering:

haha - jag blir inte så ensam som jag trodde.
L och jag ska ses i entrén.
Men lite utmaning blir det ändå eftersom jag inte känner henne egentligen. Och jag vill ju inte göra bort mig inför Ps vän. Det blir som att göra bort sig inför honom. Å andra sidan tror jag egentligen inte att jag kommer att göra det. Hon är rar. Jag kan uppföra mig. Det blir kul det här. :D