En förkylning kom i vägen

Andra förkylningen på ett halvår. Vilket kanske inte är så mycket, generellt sett, men de senaste åren har det gått betydligt längre mellan dem.

Nåja, jag är inte döende. Dock ändå hemma från jobbet, vilket Jante står och skriker om i ett hörn. Jag kom på mig själv med att säga "Men det är inte lika illa som sist" i onsdags. Som om det vore en måttstock. Det var å andra sidan första gången jag var hemma från jobbet hela fyra dagar, rakt över veckans deadline.

Men då var jag liksom tillräckligt sjuk för att inte ens orka ha dåligt samvete. Den här gången är det lite svårare. Å andra sidan så fick jag lov att stoppa i mig alvedon för att kunna jobba i onsdags. Och igår åkte jag in och jobbade tre timmar, fullpumpad med alvedon, för att hinna få bort ett gäng grejor. Sen åkte jag hem.

Men det är så tråkigt att förkylningen slog till just nu. Morgondagen är uppbokad för en heldag på gymmet. En funktionärsdag med både träningspass och föreläsningar. Passen känns ju rätt körda, vilket känns surt. Löpskolning och en timmes styrka och smidighet hade suttit fint. Fast inte med förkylning i kroppen. Föreläsningarna i all ära, men det känns inte så skoj att sitta och snörvla och hosta bland allt folk. Så nä.

Trist och tråkigt. Men nu sitter jag här, hemma. Visserligen med tidigare nämnda snörvel och host, men utanför fönstret flänger räven omkring på lägdan och jag kan dricka hur mycket citronvatten som helst.