Viktigt

Det är en del viktprat på jobbet nu. Det är ju trots allt januari och folk har börjat om.

Om jag skulle gå tillbaka några år så skulle jag FÖRFÄRAS över min nuvarande vikt. Såhär mycket har jag bara vägt en gång förut och då var jag TJOCK (tyckte jag). Nu är jag tränad (ja, jag drar mig fortfarande för att lägga till ett väl- innan där), jag har rejäla ben som orkar med tunga vikter, jag har en rumpa som vandrat uppåt och jag har hyfsat flås. Och jag känner mig mer och mer bekväm i min kropp. Visst fladdrar det här och var och musklerna spelar rätt tyst under ett hälsosamt lager av fett, men jag försöker tänka snälla tankar. Och det går bra. Jag har inget större problem med att prata om min vikt om någon frågar. Vilket folk oftast inte gör, i och för sig.

Tidigare idag så pratade ett par kollegor om sin viktnedgång. De är båda stolta och jag förstår dem, de är duktiga och jobbar på skitbra. Och det slank ur mig ett "Jag väger bara fem kilo mindre än dig" till den ena kollegan som nämnde sig vikt. Varpå den andra säger "Oj då, din lilla tjockis!" till mig, sådär skämtsamt.

Ja just det, så säger man ju till folk. Även fast jag trivs i mig själv så slår den ju an på den där tjejen som finns kvar där inuti, hon som blev ledsen när klasskompisarna skrattade åt hennes stora vader och hon som, mitt i depressionen, var stolt över att vågen visade mindre och mindre.