Superångest

Jazzie 2014-02-06 12:13 (8 kommentarer)
Jag glömde Grodans play-date i söndags. Fullständigt. Glömde bort den så totalt att jag inte kom på det förrän i tisdags kväll. Jag stod i köket och drack ett glas vatten då det bara klack till i huvudet.
- Helvete! Skulle inte Grodan leka med M från dagis nu i början av februari? Det måste ju ha varit i lördags? Söndags? Söndags! Jävla skit.

Jag hade gjort upp med en mamma på dagis vars dotter ville att Grodan och en tjej till skulle komma hem till henne och leka. Dag och tid bestämdes och jag skrev upp i almanackan. Men vad hjälpte väl det. Både jag och Sambon missade det helt. Istället packade vi in ungarna i bilen och drog till Skansen i söndags.
Mamman ringde nog i söndags för att höra vart vi hade tagit vägen. Men hon ringde från ett dolt nummer, så jag blev ju inte så hjälpt av det. Ett missat samtal som det inte går att ringa tillbaka till.

När jag kom på det i tisdags skämdes jag som en hund. Ringde mamman. Som inte svarade. Sen SMS’ade jag en ursäkt. Som jag inte fått någon respons på. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska jag ringa henne igen? Vänta tills vi stöter på varandra på dagis?
Jag tror att mamman är skitförbannad på oss. Det här var liksom en större grej. De hade planerat träffen. Grodans kompis hade sett fram emot det väldigt mycket. Och vi bara glömde bort!!
Samtidigt känner jag att det finns inte så mycket jag kan göra. Annat än be om ursäkt. Jag kan inte göra något ogjort. (eller i det här fallet göra något ogjort gjort)

Jag tycker det är så sjukt jobbigt när man gör bort sig så här till någon man inte känner speciellt bra. För man har ingen aning hur det ska hanteras. Ska man ligga på för att försäkra sig om att sin ursäkt kommit fram och tagits emot? Eller backa backåt och låta människan lugna sig? Lugna sig? Jag har ingen aning om hur lugn eller olugn denna mamma kan vara. Det är ju det som är hela grejen. Hade det varit någon jag kände bättre hade jag ju vetat vilken typ av människa det är. Och vad som är bästa vägen framåt. Nu vill jag bara gömma mig och undvika allt tills det blåst över. Fast jag har ju ingen aning om det blåser över heller.

Sambon kan jag ju meddela inte alls har samma samvetskval.
Inte känns det bättre heller att det är just den mamman som reagerade när hon hörde att Tusse fått vattkoppor.
- Nej usch. Det vill vi inte ha tack!
Nu är det ju stor risk att de faktiskt har vattkoppor inom en vecka eller så. Det känns mitt i prick. Helt rätt just nu. Jag kommer stå högst upp på hennes favo-lista av människor.

Nåja. Frågan kvarstår. Ska jag försöka ringa igen? För att be om ursäkt per telefon. Eller ska jag nöja mig med att jag har försökt ringa och sen SMS’ade det jag ville ha sagt? Känns fegt. Ska jag vänta tills jag träffar henne på dagis? Det kan dröja.
Och om jag ska ringa. När fan passar det sig? Inte arbetstid. Sen är det middagstid. Någon gång är det väl nattning. När då? Och sen är det försent.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA Vad jag tycker sånt här är jobbigt!!!
Grodan kommer aldrig få gå på en jävla play-date i sitt liv. För hans morsa tycker det blir för jobbigt när hon strular bort det.

.jag

men om man har försökt ringa och inte fått svar och sen sen sms:at en ursäkt så borde det väl räcka? det är ju liksom inte som att råka glömma nobelmiddagen och kungen inte får någon till bordet bara för det.

2014-02-06 12:49:21

Jazzie

@.jag - åh vad skönt att höra dig säga det. Jag tycker också att jag har försökt. Men hela grejen känns så jäkla olustig. Tack. Lättade lite på ångesten :)

2014-02-06 14:17:57

AnnA

Tycker nog som @.jag. Har du både ringt och sms har du ju visat att du ville nå fram. Jag hade nog inte kontaktat mer. Hade jag träffat på dem, hade jag nog bett om ursäkt igen och föreslagit en ny dag, om de ville. Visst var det trist, men alla kan glömma.

2014-02-06 20:22:58

Heidi

Alle kan gløyma. Det er slett ikkje sikkert at mamman det gjeld tenkjer som du trur. Ho har kanskje bare hatt det travelt. Neste gong du ser ho smiler du bare fint og beklagar at du gløymde. Det vil alle menneske forstå.

2014-02-06 21:48:06

Heidi

Alle kan gløyma. Det er slett ikkje sikkert at mamman det gjeld tenkjer som du trur. Ho har kanskje bare hatt det travelt. Neste gong du ser ho smiler du bare fint og beklagar at du gløymde. Det vil alle menneske forstå.

2014-02-06 21:48:14

Heidi

Uff, eg dobbelposta... Men alle kan feila...

2014-02-06 21:48:55

parrotlet

Sådant händer. Om hon är så upprörd flera dagar senare att hon inte ens svarar på telefonsamtal/SMS, tycker jag att det är lite märkligt. Värre problem kan man verkligen ha.

Du har gjort vad du kan - hoppas hon accepterar din ursäkt när hon lugnat ned sig lite.

2014-02-07 00:29:12

Pocksigen?

Jag håller med - alla kan glömma. Du har gjort vad du kan.

2014-02-07 13:34:26


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte