Superångest

Jag glömde Grodans play-date i söndags. Fullständigt. Glömde bort den så totalt att jag inte kom på det förrän i tisdags kväll. Jag stod i köket och drack ett glas vatten då det bara klack till i huvudet.
- Helvete! Skulle inte Grodan leka med M från dagis nu i början av februari? Det måste ju ha varit i lördags? Söndags? Söndags! Jävla skit.

Jag hade gjort upp med en mamma på dagis vars dotter ville att Grodan och en tjej till skulle komma hem till henne och leka. Dag och tid bestämdes och jag skrev upp i almanackan. Men vad hjälpte väl det. Både jag och Sambon missade det helt. Istället packade vi in ungarna i bilen och drog till Skansen i söndags.
Mamman ringde nog i söndags för att höra vart vi hade tagit vägen. Men hon ringde från ett dolt nummer, så jag blev ju inte så hjälpt av det. Ett missat samtal som det inte går att ringa tillbaka till.

När jag kom på det i tisdags skämdes jag som en hund. Ringde mamman. Som inte svarade. Sen SMS’ade jag en ursäkt. Som jag inte fått någon respons på. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska jag ringa henne igen? Vänta tills vi stöter på varandra på dagis?
Jag tror att mamman är skitförbannad på oss. Det här var liksom en större grej. De hade planerat träffen. Grodans kompis hade sett fram emot det väldigt mycket. Och vi bara glömde bort!!
Samtidigt känner jag att det finns inte så mycket jag kan göra. Annat än be om ursäkt. Jag kan inte göra något ogjort. (eller i det här fallet göra något ogjort gjort)

Jag tycker det är så sjukt jobbigt när man gör bort sig så här till någon man inte känner speciellt bra. För man har ingen aning hur det ska hanteras. Ska man ligga på för att försäkra sig om att sin ursäkt kommit fram och tagits emot? Eller backa backåt och låta människan lugna sig? Lugna sig? Jag har ingen aning om hur lugn eller olugn denna mamma kan vara. Det är ju det som är hela grejen. Hade det varit någon jag kände bättre hade jag ju vetat vilken typ av människa det är. Och vad som är bästa vägen framåt. Nu vill jag bara gömma mig och undvika allt tills det blåst över. Fast jag har ju ingen aning om det blåser över heller.

Sambon kan jag ju meddela inte alls har samma samvetskval.
Inte känns det bättre heller att det är just den mamman som reagerade när hon hörde att Tusse fått vattkoppor.
- Nej usch. Det vill vi inte ha tack!
Nu är det ju stor risk att de faktiskt har vattkoppor inom en vecka eller så. Det känns mitt i prick. Helt rätt just nu. Jag kommer stå högst upp på hennes favo-lista av människor.

Nåja. Frågan kvarstår. Ska jag försöka ringa igen? För att be om ursäkt per telefon. Eller ska jag nöja mig med att jag har försökt ringa och sen SMS’ade det jag ville ha sagt? Känns fegt. Ska jag vänta tills jag träffar henne på dagis? Det kan dröja.
Och om jag ska ringa. När fan passar det sig? Inte arbetstid. Sen är det middagstid. Någon gång är det väl nattning. När då? Och sen är det försent.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA Vad jag tycker sånt här är jobbigt!!!
Grodan kommer aldrig få gå på en jävla play-date i sitt liv. För hans morsa tycker det blir för jobbigt när hon strular bort det.