Den här veckan, alltså. Jag har jobbat (för) många timmar, tränat (för) många timmar, ätit ute och ätit sött och fett och gjort av med pengar, stökat till lägenheten, sovit oroligt och tagit två pb (c&j och snatch). Suttit i en förfärlig massa möten och bokat upp min kalender fullständigt för två veckor framåt känns det som. Intervjuat, ringt ett par läskiga samtal (man får ta sig samman, bara) (mvh den eviga telefonfobikern) och bara nästan gråtit ett par gånger.
Ändå är den en jävla störd pyttegrej som hängt kvar hela veckan och liksom sänkt mig. I måndags kommenterade en av mina kollegor min kropp (det är inte första gången) och sa att jag började se "för stark" ut. Alltså "bitig". Jag sa åt hen att hålla tyst men satans vad det sitter i.
Jag försöker ju enas med mig själv om att jag inte tränar så här mycket för att förändra min kropp utseendemässigt. Hård träning för ju både med sig utseendemässigt, obs, "bra" saker (magrutor, hög rumpa) och "dåliga" saker (inga bröst, breda armar) och jag tror ju att om man bara tränar för att förändra hur kroppen ser ut, kommer man aldrig bli nöjd eftersom då kanske goa fettklumpar som bröst ryker samtidigt som man får de där smala låren eller vad man nu vill ha.
Men ändå alltså. Jag kan med ett (nåja) elegant split-hopp jerka upp 45 kilo ovanför huvudet utan större problem, jag kan dra upp nästan 90 kilo från marken och knäböja med 70 på axlarna men när jag får höra att jag är bitig från en människa som jag inte ens bryr mig om åsikten hos, då blir jag ledsen och känner mig ful och okvinnlig och yada yada yada. Som om kvinnor inte kunde vara starka.
Och nä, det är inte avundsjuka från den här personens sida. Eller det är det kanske, men mest är det något slags tvångsmässigt behov av att kommentera, ni vet hur man får höra sanningar från fyllon och barn. Och kollegor som inte har koll på etiketten.
Men det hänger ihop med ett allmänt lågt självförtroende just nu. En svacka. Januarisvackan? Djupa fåror i pannan, finnar och elände, blek och gropig, stripigt hår, småfetma börjar... äh. Nä, jag är inte småfet så här års för en gångs skull. Fast jag är BITIG BITTY BITTY STOR OCH KLUMPIG. Eller, jag är just nu inne i en fas där jag äter allt (can you say pms + stress?) och när man äter mycket och nästan bara kör styrketräning (en liten mix-up i schemat för tillfället) så lägger sig ett gött litet fettlager runt musklerna och förstorar allt.
:(
Jaja. I helgen ska jag tävla! Håll en sån där hypotumme för att jag i alla fall inte fullständigt gör bort mig, ok?