Januari är en kamp. En lång påfrestande kamp. Och jag kämpar.
Jag kliver upp ur sängen fastän jag inte vill.
Jag vabbar när det är min tur. Jag går till jobbet när det är dags för det.
När jag vabbar ger jag mina ungar mat. Jag packar in dem i bilen och åker till mormor och morfars pulkabacke. Jag springer upp och ner för backen, tjoar och tjimmar när mina kottar far ner i väldig fart. Jag klär dem. Jag bråkar med dem. Jag kramar och pussar på dem och säger att jag älskar dem.
När jag jobbar går jag till jobbet. Jag går på möten när de kommer. Jag betar av min to-do-lista. Jag går till kaffemaskinen och hämtar kaffe. Jag säger hej till folk. Jag skriver ner de uppgifter som folk slänger på mig från höger och vänster på min to-do-lista. Och sen fortsätter jag att beta av den.
Jag tar mina prommenader. Varje dag. Jag går ut och springer. Jag klär på mig. Jag borstar tänderna.
Ja, jag gör nog fan i mig det mesta som måste göras. Men allt är en kamp. Jag tvingar ena foten framför den andra. Och varje gång jag går och lägger mig för natten känner jag att det är skönt att den här dagen har tagit slut.
Jag vill bara att januari ska ta slut. Och att februari ska gå fort. Jag är oftast inte person som längtar efter vår så här tidigt. Mest för att det är sån bortkastad energi eftersom jag vet att alternativet inte är vår utan en brun sörja med kallt regn och vidrig blåst. Då kan det lika gärna vara snö och kallt så här års.
Men den här vintern har sumpat sin chans att bli tagen med respekt. Med eller utan snö så kan solen åtminstone få visa sig. Men icke. Jag vet inte när det var en hel dag med klarblå himmel och en blek vintersol på den. Jag minns inte. Oktober? Kanske. Tror inte det varit någon riktig jäkla dunderdag efter det faktiskt. Men jag kan ha fel. Kanske finns det någon.
Ljuset är på väg tillbaka. Jag vet det. Och jag ser det faktiskt. Jag vet att jag på allvar kommer börja känna av det någon vecka in i februari. Men vi är inte där än. Jag är inte över puckeln än.
Januari är fortfarande några dagar. En kamp.
Min tidigare inställning till januari har gått över. Låt oss stryka denna skit-månad ur kalendern! Några steg med den ena foten över den andra så är vi sen inne i ...vabruari.
2014-01-29 16:07:05
Pocksigen
Kämpa på, kämpa på. Snart!
2014-01-29 21:22:59
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte