Tillbaka i stan efter en snabbvända i hembygden och det känns deppigt trots att mina älskade barn finns här, och livet som jag lever det existerar just här. Det låter klyshigt, men när jag är hemma (i ursprungshemma) är det som att en del av mej som fattats rent fysiskt plötsligt hamnar på plats och det jag känner är att hjärtat blir större. Jag känner mej som en del av den naturen, och tillbaka i stan är den uppfyllande känslan borta och kvar finns tomrum. Borta från stan har jag också känslan av att mitt liv här inte är på riktigt. Jobbet som jag sliter så hårt på - ett visst antal mil bort är det inte viktigt. Och jag vet att jag har en romantiserad bild men ändå, den känns jävligt sann när jag är i den.
Vad gäller mina nyårsmål har jag fyllt lyxkvoten med råge, för två månader framåt faktiskt (om jag ska hålla mej till det antal jag tänkt). Ansiktsbehandling, fotvård och massage har jag gått på denna månad. Värt varenda öre och varenda sekund sim jag fått stjäla från andra tidskonton. Däremot har jag inte gått på något som gett mej nya tankar. Well, månaden är inte slut.