Jag är fåfäng i det att jag aldrig går till jobbet utan mascara, går på ansiktsbehandling och när jag fick åka ambulans i vintras tänkte jag på hur jag såg ut, jag nappade åt mej BH:n innan avfärd, kunde inte ta på den men villa ha den med eftersom jag inte gillar att gå med svajande byst till allmän beskådan - inte ens på ett sjukhus. Men mitt köldhat är ändå större än fåfängan, vinner alltid nuförtiden och jag går i stora kängor som inte alls är coolt grova, bara foträta och präktigt varma, en tjock mössa som plattar ner håret och oformlig jacka som ingen kan ana att det ens existerar en midja under. Ibland önskar jag att jag var lite mer glammig, som tjejerna i högklackat och med alldeles för mycket packning och uppfluffat hår, men min praktiska röv lär aldrig pressa ner sig i snäva brallor som är obekväma. Lite tråk. Men jag gillar ibland att gå in i en ickevärld, att fula ner sig är också att bli anonym och få vara osedd och i fred och det finns något vilsamt i det.
Jag jobbar för tillfället med en ganska otrevlig, ibland elak person. Jag vet att det är stressen som gör det. Hon är så stressad att hon kippar efter andan när hon pratar, har ticks och kallar alla möjliga för dumma i huvudet (för att de i te svarar när hon ringer dem tex). Jag vet att jag helt borde ignorera hennes bitvis taskigs kommentarer, hon mår dåligt och det hon säger har egentligen inte så mycket med mej att göra. Men för tillfället har jag ett stort behov att markera, jag vill inte låta någon trampa på mej och därför kommer vi i hop oss då och då. Häromdan tänkte jag att hon behöver vänlighet. Ett företag stod i lobbyn och delade ut en ny glassort. Jag ringde upp till femman, där vi sitter, och frågade om jag skulle ta en till henne också? Och när fan skulle jag hinna äta glass blev svaret, och då skrattade jag ändå lite, inombords. När stressen står i vägen för livet liksom. På ett vis är det kanske bra att umgås med såna människor ibland, för att påminnas om hur sjukt jobbig man är bar man tappar perspektivet.