att varva ned och komma igång igen

En söndag ensam hemma, med lilla A men som just nu sover. Lyssnar på pod, dricker kaffe, läser tidning, njuter av lugnet och försöker tänka bort dammet i hörnen och leksakerna spridda över golvet (orka plocka upp när de snart ligger där igen..). Hade först en jättetung vecka, usel sömn pga hostande barn och tufft att komma igång med jobbandet igen. Sen tog vi nya tag inför kommande vecka - som inleddes med nån slags magsjukehistoria både för mig och M och sen var allmänt jättekrävande jobbmässigt. Så söndag och vi har vilat upp oss några dagar, fått lite mer sömn och har förhoppningar om en lite lättare vardagsvecka på ingång.

Jag tycker att det här "livspusslandet" är jobbigt, samtidigt har vi väl det bra i jämförelse med en del; vi har bara ett förskolebarn, jobbar inte heltid och hyfsat nära hemmet, har varit förhållandevis friska (åtminstone den lilla huvudpersonen), hade en oproblematisk inskolning och ett barn som stortrivs på förskolan. Ändå sliter det, särskilt i januari.

Och så det där med att vilja ha fler, och försöka. Igår besökte vi en familj med två barn och fick lite perspektiv, herregud vilket jobb med två. Och samtidigt fint såklart, men ändå. Det där med att bli syskon i en ålder när man håller på att lära sig upptäcka hur världen fungerar själv. Det där med att inte kunna ge den uppmärksamhet hen är vid att få, och kanske behöver? Och sömnen, man sover ju knappt med en nyfödd ju - och hur då hantera en till? Det blir ju aldrig så att den ena kan få sova ut. Det där med att vara hemma med en nyfödd och ha ett större barn som får gå på förskolan men bara så få timmar att det blir ett större jobb att få barnet dit och hem än att vara hemma med båda två? Men ändå, det fina i att ha ett syskon (åtminstone på sikt, kanske inte de första åren..). Jaja, vi får väl se hur det går med det här. Jag är inställd på att det kan ta tid, men jag hoppas att det ska gå vägen en dag.