För alla gånger jag sårat dig?

Fick en idé att bläddra igenom gamla dokument på jakt efter någon slags koll på vad jag egentligen pysslat med i januari genom åren (och lite på jakt efter lämpligt kommande roman-material, det är väl dags va när man snart är 30 och när allt annat också händer, att få ihop den där romanen? och där blir jag plötsligt sur eftersom Lena Andersson redan skrivit den typen av roman som jag skulle kunna tänka mig att skriva och allt blir bara copycat trots att jag skrivit hennes typ av roman sedan forever) (... var började den här parentesen?)

Hur som helst. Bland alla mina mappar med texter ramlade jag över dokumentet svalor.doc som börjar med orden dallret i magen växer till en hel kroumatauppsättning och pang! smäller jag rakt in i ett minne som jag faktiskt... glömt? Något helt centralt i hur jag och X träffades som jag inte tänkt på under år av tillsammansvarande. Texten handlar om vår första planerade utekväll tillsammans när jag var upptagen och han sa till mig att han nog var lite kär i mig och mitt hjärta nästan stannade och sedan sov vi bredvid varandra på ett golv utan att röra varandra och efteråt satt i tre timmar uppe på en takterrass och höll varandra i handen och sa nästan ingenting eftersom vi skulle skiljas och allt vara över.

MEN DET VAR BARA BÖRJAN, DUN-DUN-DUN.

Äsch.

Samtidigt kickar playlisten igång Skyll på mig och då kan vi ju lika gärna gå och smula sönder oss allihopa.

Smul smul.