Nu har jag läst ut Maken.
Några ord om det kanske? Om jag har några. Herregud. Jag har läst den så sakta och försiktigt (så försiktigt du kan) för att den inte ska ta slut och jag har inte vetat var den är på väg och hur den ska ta slut och plötsligt var det nästan inga sidor kvar och jag tänkte men hur ska det gååå för jag har överdoserat romantiska jävla komedier hela julen (Greyhound Day, How to loose a guy in 10 days, 10 orsaker att hata dig, Pretty Women) och jag har glömt att det ju inte slutar så på riktigt i den svenska, bittra litteraturen. Jämförelserna med Egenmäktigt och Allvarsamma leken borde ha gett mig ledtrådar men jag led med Martina och tänkte att nä, så ensam kan man få inte vara.
Men det kan man ju.
Ja, tänkte han, poeterna ha det bra. De kan alltid finna tröst för nästan vad som helst. Om det så gäller ett helt förött och förbränt och bortslarvat liv, så finna de tröst också för det. De ha förmågan att ge uttryck åt sin olyckas tröstlöshet och just däri finna de sin tröst. Men vad skall en vanlig fattig syndare ta sig till? (Söderberg)
Igår hade jag någon slags absolut nollpunkt med ohejdad riktigt FULGRÅT framför först ett mail till X och sen en presentation i språkhistoria och sen en tyst fb-chatt. Lade mig i snor och tårar insnord i tjocka täcken och sov den där tunga sömnen man bara sover efter fulgråt.
Så nådde jag ändå mitt nog nu-ögonblick. En uppgiven gest, som säkert håller i sig ungefär lika gärna som LA-karaktärens. Till exempel till lördag. Under tiden antecknar jag alla tankar som dyker upp i mitt lilla colour note-program i telefonen. En dag blir det en roman (om jag bara kunde skriva om något annat än mig själv).
Jag kan inte hålla honom kvar. Nu far han. Hej. Det känns som att dö. Ett meningslöst uttryck, för hur känns det. Men det jag känner när jag går uppför trapporna förefaller ändå bara kunna beskrivas så: som att dö. Jag är förfluten, jag är inte mer. (Sundström).
Jag vet faktiskt inte vad som hände här, där, någon gång. Det har inte drabbat mig så, på många år, att jag kommit nära och brutalt blivit bortföst och sen inte. kunnat. sluta. älta. Allt! Varenda liten jävla kram som skrivs i ett mail är en påminnelse om kramar och dubbelkramar och långa kramar och uteblivna kramar.
Det finns ingen anledning att säga till mig att vi ska ses om vi inte kommer att ses. Tycker jag, men jag är på fel sida om alla tankar och fraser.
Men när frasen sades till någon som längtade förtvivlat blev den brutal, en slapp förening av feghet och skuld, en omsorg utan täckning. I sitt upphettade tillstånd förmådde E inte se att yttranden kunde vara lätta som aska och lika förkolnade. De ströddes ut lättjefullt, föll, singlade. Ord var inte tunga monument över avsikter och sanningar. De var ljud att fylla tystnader med (Andersson).
Som napalmbomber.